Men lycka är när man står i kön till kassan i en butik och på radion börjar kärleken väntar spelas. Lycka är ett publikhav och socker strömmandes från scenen och bakåt, långt långt bak, runt jorden och tillbaka igen. Lycka är att gråta till mannen i den vita hatten och minnas att - shit. ni  räddade mitt liv en gång, två gånger, flera hundra jävla gånger. Men jag dansar och sjunger inte med ett blödande hjärta och är det så här det känns att vara tom, att sakna, att inte ha någonting att vara ledsen över men ändå vara det, så varför återvänder jag alltid?; och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit.


I.
En katt på axeln och promenader jag skulle tagit tidigare, innan det blev mörkt och jag blev rädd -


II.
I femton minuter brast mitt hjärta, det sprack och gick sönder. Tårarna rann, snoret rann och jag stod där och låtsades att det blåste. Att det var storm. Det kanske det var också, inombords. Och det blåste och det var kallt, men det blåste inte så mycket som jag ville. Inte tillräckligt. Och det var kallare än döden, drog tröjärmarna ner över händerna och musiken sprängde i öronen. Aldrig någonsin tystnad. Bara musik.


I femton minuter var mitt hjärta trasigt, delat i miljontals bitar och jag satt där med tårarna rullande över ögonfransarna och över kinderna och under hakan och ner i handflatorna på mina händer i knät. Jag torkade mig med tröjärmen och de runt omkring mig tittade åt olika håll och överallt och jag tittade mest rakt fram. De tittade inte på mig.


Jag antar att det är vinter nu. Vinter utan snö, men fortfarande vinter. För kylan, den smyger sig in i håret, lite som frost och den smyger in i lungorna, så plötslig och så dum, jag antar att jag inte vill förstå att;


hösten,
den
är
över
nu och alla är tusen mil bort och lungorna andas så fruktansvärt kall luft och det gör ont, alltihopa -


I femton minuter var jag nära döden av smärta. Sedan plockade jag upp mina skärvor och limmade ihop dem med minnen och framtidsdrömmar.