Jag låter marken möta blicken för att jag inte orkar se. Skriver för mycket när hjärtat blöder, måhända det är därför det är så tilltalande att vara svart inuti och sockervadd på utsidan. Har väl aldrig levt upp till förväntningar, allra minst mina egna, men det gör kanske inte så mycket när man har världens finaste bakom en. Kanske inte de jag trodde, men de finns där, de fina kristallerna bland smuts. Sopor. Åh, jag är så trött på att vara här. Än en gång. Jag vet inte varför jag alltid tror att "livet börjar nu!!!""" eller då, när jag vet att något skall hända. En flytt eller något nytt och andra saker som inte rimmar alls. Och så är det nio dagar tills jag kan sluta sakna.