för en gångs skull ville jag tillåta mig själv att vara pirrig och nervös och att få längta och få kramas sådär nervöst
varför har jag alltid så dålig timing?
varför känns det varje gång som en dålig jävla bortförklaring istället för att våga säga
"du är inte rätt för mig"
kanske för att det skulle göra så jävla ont att få höra något sådant.
kanske för att det är så jävlajävlajävla elakt att få någon att tycka om en och sedan säga så.
fast du sa inte så.
du sa att din resa hit har varit lång och hård och jag fattar, för helvete, jag fattar, jag fattar nog fan mer än du fattar själv
"jag tycker om dig som fan men jag är kluven"
ta din äckliga jävla kluvenhet och dra åt helvete.
snälla. jag tycker ju om dig.
dra åt helvete.