Efter timmar av ändlöst velande har jag äntligen insett att det är dumt att sakna, mest av allt sådant jag vet att jag aldrig kommer få. Sedan handlar det också mycket om vad jag gör för att få det, och just nu, inte särskilt mycket. Funderar mycket på att göra en helomvändning, för det är precis vad jag skulle behöva just nu. Något som krossar alla mina principer, eller åtminstone försätter mig i chock. Jag behöver våga mer, våga bli utelämnad inför de jag fortfarande bryr mig om, eller helt enkelt visa det. Att jag bryr mig. Men det är svårt när jag gång på gång fastnar i denna situation. Stänger in mig och vägrar att prata med någon, enbart för att jag är rädd för att någon skall förstå. Men är det inte konstigt, hur jag ändå alltid, letar efter någon som skall förstå? Någon som bara vet. Någon som kan hantera det.

Men så fastnar jag igen, och jag har för lätt för att bli kär. Det trodde jag inte om mig själv. Någons hand i min, och en lätt smekning över ryggen, någons andetag i min nacke när jag sover. Ni vet inte. Jag vet inte. Men jag saknar. Saknar någon jag inte kan få.