Mitt nya hem är en blandning av exalterad lycka och gammal och ny melankoli, då jag känner mig alltför strandsatt i mitt läge. I mig själv. I att inte kunna vara där jag helst vill vara. Att drömma om nya vyer har alltid fungerat tidigare, men jag är trött på att alltid befinna mig på samma lilla vrå i världen, när det finns så mycket mer, någon annanstans. Just nu, är alldeles för feg; men jag skriver elegi efter elegi, tänker på att posta dem till någon, någonstans.

Nåja. På tisdag förflyttar jag mig, femtio mil uppåt och femtio mil neråt tillbaka, i lilla landet lagom. För att hälsa på en vän, eller, en mammas vän. En mammas vän som jag saknat väldigt mycket.