Läser andras drömmar och försöker tyda dem, enbart för att jag saknar mina egna. Det lilla jag mindes av drömmen i natt var förödmjukande, men det var åtminstone något. Längesedan sist och jag undrar om det beror på de där små, vita tabletterna som förr gjorde mig så avtrubbad och tom. Det sitter i lite för länge, jag blir inte riktigt av med känslan. Röker lite mer än jag borde. (Med tanke på att jag de senaste två veckorna bara hållt mig till en cigarett om dagen och nu, tre, fyra, till och med fem.) Men det ombytliga vädret är det enda som kan väcka mig ur mina drömmars värld, som den dagdrömmare jag är. När det snöblandade regnet inte träffar mitt ansikte är jag aldrig rikigt lika levande. Söker mig gärna dit, till drömmarna, lite för ofta, så fort jag blir rädd. Men jag har blivit rädd för mina tankar, då trots positiva tankar gör mitt huvud det mesta för att sänka mig. Som om jag led av något bortom mitt medvetande, något svårt att finna. Eftersom jag allt för ofta fylls av en känsla av ensamhet anser jag att jag inte har någon att tala med längre, även om någon säkert skulle lyssna, kanske även förstå. Men kanske söker jag bara någon att slappna av med, för jag hade det förr och för jag har hamnat där igen. Hamnat i det där stadiet då jag bara känner mig fel. Och vad kan bota denna känsla så bra som en känsla av lugn? Jag vet inte, och jag vet inte längre vart jag skall leta för att finna det.

Jag uttrycker allt för ofta mitt förakt mot mina egna känslor här. Allt för ofta fyller jag meter efter meter med ord jag aldrig velat säga högt, men ändå uttalar, genom att blotta mig själv på detta vis. Blottar ord jag kommer att skämmas över att ens ha tänkt. Allt för ofta blottar jag mig själv med all den förakt och förvirring som sprider sig i mitt sinne som ett virus, en larv i mitt huvud, ätandes på mitt förstånd. Allt det här och så mycket mer, och om ni lärde er att läsa mellan raderna skulle ni veta mer än jag någonsin gjort om mig själv. Drar slutsatsen att det helt enkelt är lättare att vara objektiv än subjektiv. Det här med självdistans har kanske aldrig varit något avsett för mig, även om jag ofta kan säga det och även tro på det.

Hm. Här tog orden slut.