En frostig vinterdag och jag skjuter alla ifrån mig. Men jag längtar alltid alldeles för mycket, fast jag vet jag har mig själv att skylla. Alla dagar är lika grå som måndagar. Jag stapplar alltid hem efter en evighetslång skoldag och sedan blir jag tom på ord. Igen och igen och igen och igen faller jag ned i ett drömliknande tillstånd, där sömn aldrig existerat, skriver tills varenda dröm krasas sönder till kristaller, och låter hoppet försvinna ett tag till. Man gör allt och lite till för att överleva. Krungegård på för hög volym och jag är så förbannad. Upprörd. Vill skrika. Nej, förbannad och upprörd är ord som din mamma använder då hon via telefon tillrättavisar dig framför sina tesippande väninnor för att framstå som en gränssättande och bestämd förälder, samtidigt som hon är mån om sin förfining och sin kvinnlighet. Orden ilsken, vredgad och rasande är underdrifter som i detta tillstånd av fullständig frustration får mig att tänka på hjälplösa ting likt Lambi-lammet eller My Little Pony. Denna böljande ilska knuffas runt likt en mobbad unge i en ring med översittare; pulserande influensasymptom, en önskan att få skjuta för att döda. Vad är jag är så rasande jävla förbannad på?

Mig själv.