men hur fan kan du inte förstå hur feg du är, hur otroligt ledset det gör mig, inte bara det faktum att du sårade mig, lät mig hoppas på något så vackert, lät mig önska vid stjärnfall att du och jag skulle bli något bra, men det faktum att du lät dig själv gå miste om det. tror inte du förstår, du pratar så om hur hård din resa varit men om jag någonsin hade vågat släppa in dig ordentligt i mitt liv hade du förstått också, vilken fruktansvärt stor risk jag tog när jag lät dig komma nära. men jag förstår nog. du var inte redo att släppa mig inpå ditt liv och jag förbannar mig själv för att jag alltid har så dålig timing. mitt hjärta gör så jävla ont och det känns naivt men jag la lite av det sista hoppet jag har kvar på dig.

sitter fortfarande med din meddelanderuta öppen och läser om igen och igen för att tyda, undra, tänka, göra om. hade jag kunnat göra något annorlunda? hade jag förlorat mig själv då, mer än jag alltid gör när jag blir kär? helvete. jag är för fan kär i dig. helvetes jävla helvetes fanskap, fan. fan, fan, fan.

orkar inte. orkar verkligen inte. hur i helvete ska jag ta mig ur det här?