På torsdag fyller jag nitton år och jag har aldrig haft så roligt som när jag var femton, ångestfylld och självmordsbenägen och inte som att jag försöker söka mig dit igen bara på grund av den anledningen, inte som att jag försöker söka mig dit över huvud taget, bara det att destruktivitet tycks ha en så mycket bättre effekt på mitt sätt att vara inför andra än den jag är just nu, den tråkiga svensken som försvunnit in i bakgrunden, som jag blivit på senare år. Åh. Jag rakade håret för att få sticka ut men det resulterade mest i att jag nu väntar och väntar och väntar på att få vara den där lilla flickan igen, att få skratta döden och livet rätt i ansiktet, att peka finger åt tristess och vardag. Jag förstår bara inte vad som är problemet, hur lycklig jag än är så är jag alltid olycklig.

Jag fyller nitton år på torsdag men jag känner mig som åttiotre ibland, ganska ofta, förutom när någon placerar ett leende på mina läppar, nonchalans i min hjärna och glitter i mina ögonvrår. Det är dit jag söker mig, igen.