Jag brukade ha vänner, nu har jag bara sällskap.
20:00
Onsdag och jag är hungrig, borde gå till affären för att handla något att äta men bristen på innovativa matidéer har blivit sämre än någonsin tidigare. Inte för att jag lagade mat så ofta förr, men då visste jag åtminstone att det fanns mer urval än det som nuförtiden får mätta mig i stort sett hela tiden, nämligen kyckling. Detta har jag nog blivit smittad av min pojkvän då det enda han egentligen äter är kyckling och ris, pasta och köttfärssås, samt någon afrikansk rätt med kyckling, ris och spenat- och jordnötssmörssås. Den sistnämnda rätten är dock något av det godaste jag någonsin ätit.
Anledningen dock till att jag dock inte klär på mig jackan, skor och mössan för att gå och handla är att det är alldeles för kallt ute, jag vill heller inte gå ifrån affären med något som ska stilla mitt sötsug som aldrig tycks ta slut. En annan anledning är att jag idag lider av en fruktansvärt stor lust att vara impulsiv, och vad brukar råka ut för detta allt som oftast? Jo, mitt hår. Sist slutade det med att det föll till golvet och jag kan nog inte räkna på både fingrar och tår hur många gånger färgen har fått placerats av trötta modershänder i mitt huvud. Nu har hon till och med sagt att hon vägrar att bleka mitt hår igen. Självklart kommer jag att lyckas övertala henne, när jag har släppt impulsen, blivit långhårig och nöjd. Då. Men just därför, jag är alldeles för rädd för att jag ska vandra därifrån med blondering i plastpåsen och sedan försöka mig på att bemästra detta alldeles själv. Nej, nej, nej.
Förutom det har jag försökt att vara positiv dagen ut men detta har medfört att mina så kallade vänner istället vände mig ryggen. Bokstavligt talat. Inser att det inte är jag som är en dålig eller tråkig människa, tvärtom så har jag abstinens efter att skrika och springa och vara precis sådär busig jag brukade vara, men det är de i min närhet som inte längre vill. Så jag blir lite ledsen, men att förstå att det inte är jag som vuxit upp och blivit tråkig är åtminstone en fantastisk insikt. Kalla mig barnslig, jag är bara stolt över det. Dessutom vet jag när jag måste anpassa mig.
Men visst är det fint att vara hatad?
Och jag är inte ens ironisk.
1 fotsteg
Du skriver så otroligt bra.
SvaraRadera