Mer än jag någonsin borde ha sagt högt fick bevaras i text, inte ens lådorna kunde hålla dem tillräckligt gömda för att låtas plockas fram och spridas i mitt sinne. Hittar inte rätt plats att lägga orden på, så jag plockar ur dem från min röda lilla anteckningsbok och slänger dem över skrivbordet. Jag låter orden bilda meningar, flyta ihop och euforin som bildas ur kaoset liknar inget jag sett förut. Åh, hur kan något så ont kännas så bra? Förstår mig aldrig på det här och jag hatar att be om hjälp, hatar att behöva fråga för att få veta. Kanske vet ingen annan, kanske är det något specialfall, kanske är det precis som alla andra. Kanske trivs jag så bra i mörkret för att det är där alla monster finns. Kanske är det monstren som får mig att fly och kanske är det att fly som gör mig speciell.