Revolt I, II och III
19:56
Så ökar vi igen, jag är fartblind, kriminell, du är aktuell, du bränns.
Som om jag bryr mig, som om jag bryr mig.
Inte för att jag har låtit blunda för sanningen eller försökt att hålla den ifrån mig, snarare tvärtom, snarare så att jag har sökt mig till den yttersta spetsen av ärlighet och hoppats på att kunna lita på det som ges till mig utan att jag ens frågat om det. Inte för att jag litar på mig själv men har bestämt mig för att låta verkligheten vara en annan, jag har bestämt mig för att blunda för dumheter och röster i mitt huvud som talar om för mig vad jag borde och inte ska göra. Inte för att jag någonsin lyssnade, inte för att jag någonsin gjorde som dem sa. Bara för att låta huvudet bli tomt, låta huvudet bli yngre, låta huvudet låtsas som om 16 år vore en lek, låta huvudet låtsas som att jag befann mig där istället för vid 18 för jag lider av peter pan syndrome, förevigt är en lång tid och det är dit jag vill nå i unga år. Undrar för mycket hur man förändras inombords och oroas över att aldrig bli nöjd även fast det sägs att med ålder kommer vishet och belåtenhet eller åtminstone något sorts accepterande. Undrar varför tanter alltid är korthåriga och undrar om jag kommer bli likadan. Varför oroar jag mig för detta ännu, är det för att huvudet har inbillat mig att jag är äldre än på riktigt, att själen stridit i för många krig för att kunna återgå till vardaglighet och rutin? Tänker fortsätta intala mig att det är bättre att vara dum och galen så länge det går, så länge jag kan komma undan med det utan att bli sedd som patetisk men än är det lång tid tills dess så låter tiden tas till vara, inte från och med idag utan IGÅR och jag känner hur det faktiskt känns, jag känner hur det känns lättare, hur mycket jag förändras, hur mycket alkoholen har gjort mig tom och glad och full samtidigt, lyckan som finns i botten av en flaska är starkare än vilken känsla som helst, nästan starkare än känslan för känslan för överanalyserande känslan som någonstans bottnar i kärlek, det är dit jag söker mig, det är dit jag drömmer, om staden, om hjärtat, och halsgropen, om min svarta älskare, om lördags som väckte mitt hjärta på riktigt och det var inte bara jag som märkte det, även han gjorde det. "Du är lite mer galen i mig nu" och ja och ja och ja och ja och kanske lite mindre än jag vill för jag vill åh jag vill. Säger "gör som du vill" och intalar mig själv att jag inte bryr mig när svartsjuka är ett faktum och jag smiter för att andas, smiter för att låta bli att gråta. Blir egentligen inte ens ledsen men ibland är det som att jag borde bli borde bli men blir inte, låtsas bara för att det ska låta bra. Bla. Bla. Bla. Undrar hur besvarat allt detta är och undrar hur det vore att krypa in i någon annans hjärnbalk för att bara smaka, känna av, se efter hur det ser ut och vad som får någon annans synvinkel att vilja resa sig från en enslig säng femtio mil bort. Specifikt. Nitton år men de vill bara ha dig när du är sjutton, when you're twenty-one you're no fun. Sista andetaget. Näst sista kyssen. Låten som spinner ur högtalare och du minns hur det var, du minns alla mörka nätter och du undrar hur du kan sakna allt det men du vet hur det är, ju olyckligare du är desto mer flyr du och ju mer du flyr desto roligare har du, misärens fantastiska baksida. Vänder du på kortet blir det bara tvärtom. Så snälla låt mig fly igen, låt det bli som förut, låt mig sticka ut, låt mig vara den jag är. Blir det bättre då? Är det lättare att fly, är det enklare att låtsas än att vara alldeles ensam? Låter jag det alltid gå såhär långt? Låter jag alltid hjärtat dunka alldeles alldeles för sakta, behöver jag lyckan uppskruvad så högt att jag inte ens kan höra min omgivning,
mina tankar, mina egna fotsteg mot stengolv? Behöver jag bli döv för att kunna se? Jag ska blunda, jag ska blunda en gång till. Eyes wide shut och de tänder alla ljus, ensammast i Sverige MEN DET ÄR SÅ JAG VILL HA DET DET ÄR SÅ JAG VILL HA DET DET ÄR SÅ JAG VILL HA DET, snälla låt mig få det, snälla bara en sista gång, snälla låt hjärtat skena, snälla låt benen springa, snälla låt mig få känna hur det känns att vara vid liv, snälla ge mig revolt ett två och tre. Det finns inget jag längtar efter lika mycket. Vet hur det är jag måste nå dit själv, kan jag nå dit själv? Ruta efter ruta, låt mig bli en vit springare, låt mig spela schack tills lilla kungen faller på knä, låt mig zickzacka ända fram till tronen och låt mig se allt det som finns framför bara spela död framför mig, för jag vill inte leva i en dröm, jag vill leva i det som finns nu, jag vill springa för livet ifrån min egen skugga för JAG HAR ALDRIG HAFT SÅ KUL SOM DÅ. Så jag låtsas nu att det är sista gången. Det är det inte alls. Stänger ögonen och låter huvudet intala mig hur dumt det är förstås, men hur jävla bra det känns, förstås. Bättre än inget annat. Ruset, kicken, adrenalinet av att hoppa från en klippa och möta vattenyta och att inte drunkna och att simma och att försvinna och att vara helt jävla sjuk i huvudet, det är så jag vill ha det, det är så jag alltid velat ha det, det är så jag tänker låta det vara. Stänger ögonen. Andas in. Och glömmer bort mig själv.
Det är alltid lättast så.
0 fotsteg