för du säger att inget överträffar detta, att inget är likt det du känner och ändå har jag svårt att tro på dig ibland, när du tittar på mig som om jag vore en främling. jag har svårt att tro på mig själv ibland, att jag är någon jag känner. jag agerar, avreagerar, registrerar rörelser på ett sätt jag inte tror att någon annan gör. placerar oss alla i olika steg, olika grader, låter se vem som är överlägsen och även fast jag hatar det jag ser i spegeln så vet jag att det är det bästa här, den bästa, mest kunniga. det stavas m e g a l o m a n i med en nypa s j ä l v f ö r a k t. fast trots detta så känner jag mig hemma här, kan vänja mig vid att vänjas vid något fint, bakom din rygg i köket, drickandes varm oboy i midnatt, jag känner mig hemma framför ditt bröst med arm lindad i syfte att krama rädslan ur mitt huvud, att kyssa ryggen mjuk efter sovaensamstelhet. eller något sådant. att känna sig hemma, trygg, älskad.
0 fotsteg