Ligger naken, frusen, ensam, sömnlös, rastlös. Saknar kramar och pussar, fast känner kanske inte behov av att ha någon specifik för detta. Kanske saknar någon speciell, men speciell är vi alla. På sätt och vis. Försöker väl mest finna ron i att vara hemma, ett hemma som bara är mitt hem nio månader om året och på väldigt begränsad tid. Spenderade tid i ett annat hem, ganska ofrivilligt. En by som jag för länge sedan trodde att jag lämnat bakom mig fortsätter att hemsöka mig, eller tvärtom. Varje gång jag hamnar där känner jag mig som ett spöke.

Jag trivs här. I mitt rosablåorangerödgrönvita rum. Precis här, i min säng, med rumpan bar, med musik i högtalare, vägg i vägg med en nära vän. Precis här vill jag vara, alltid. Här, eller i en soffa omringad av skratt och skrik och dofter av mat och cigarettrök. Precis, helt och hållet, exakt, här. Och jag är här. Just nu. Tillbaka från att ha varit ett spöke i nästan tre veckor till att få så mycket kramar och att skratta tills magen gör ont igen. Och jag kan inte sova, men det gör liksom ingenting alls.

Vill verkligen minst av allt i hela världen dra någon klyschig jävla text om hur mycket jag vuxit som männska 2014 du vet, förutom att: DET HAR JAG. Så. Det räcker så. Ser så jävla mycket fram emot 2015 och tror att det blir fantastiskt bra och jobbigt samtidigt. Precis som det ska vara.

Jag spydde en kvart efter tolvslaget. Hah.