jag vill ju egentligen inte erkänna det, eftersom det skulle innebära att jag erkänner för mig själv att även jag gjorde fel. jag skulle behöva erkänna för mig själv att jag är så långt ifrån den där tiden då min själ ska vara läkt och hel och inte längre full av sårskorpor. jag borde nog försöka inse det snart, att det som hände inte var mitt fel och att jag kanske inte behöver gå runt och vara rädd och arg. men samtidigt så är det kanske lättare så.

egentligen känns det inte så mycket. mest om nätterna kanske, när mörkret och jag lämnas ensam. jag hade glömt hur det kändes att bli kramad av ett mörker som kan krama hårdare än allt annat. men du vet, till slut kommer en till en punkt i livet då en inte orkar gråta längre. mitt i en panikattack så tar tårarna bara slut och en blir apatisk. det är lättare så ibland. det är lättare att stänga av gråten och finna ilskan, för att en över huvud taget ska orka armbåga sig fram.

jag måste hitta något att skrika och slåss över, och jag vet inte än om jag insett att det är mig själv. kanske är jag på väg dit, kanske fattar jag någon jävla gång att allt handlar om mig. kanske inte för alla andra, men för mig. eller kanske har jag blivit alldeles för egoistisk eller kanske orkar jag för helvete inte bry mig längre. för ångesten att vara bland människor och att faktiskt vara fel, och att bli kritiserad, blir för mycket. jag vill inte bry mig längre. låter bli att göra det från och med nu. eller kanske för länge sedan.

ett övergrepp är svårt att hantera.