har sedan länge slutat läsa varningstexterna på cigarettpaketen. har sedan länge låtit glöden slockna och låtit något annat ta vid, en tystnad, nästan som en tomhet. den är ganska bekväm ändå, den tillåter ingen att komma in. jag har gömt mig bakom ett självföraktsstaket så högt att det är omöjligt att kika över. men något har förändrats och jag vet inte vad jag gjort för fel. eller rätt. borrade ett hål i staketet och blev skrämd av det som fanns där innanför. lika rädd som alla andra blir. men det fungerar så jävla bra när en tittar på avstånd, låtsas som om det inte finns något bortanför, som om det vore universums slut, eller så. jag är alltid så jävla ensam.

jag är medveten om varenda förändring nuförtiden. det känns nästan som om luften darrar och även fast spegelbilden visar någon jag inte känner längre och osäkerheten hänger på mina axlar som en alldeles för varm och tung stickad kofta så doftar den av kamomill. givetvis talar jag hela tiden i metaforer, jag orkar egentligen inte förklara mig alls. jag äger egentligen ingen sådan kofta men känslan finns där.

konstigt hur jag längtat så länge efter det jag har nu. den där totala säkerheten som lämnar ett oändligt lugn likt inget annat. jag har sökt så länge efter något som skulle kunna vara totalitet. jag tror att jag funnit det, nästan. jag tror att jag är besviken. men det är fortfarande så mycket bättre än allt det som en gång varit. ändå konstigt hur jag fortfarande saknar något mer men ständigt tröttnar på det jag får. det duger inte, jag får inte tillräckligt, och alla är så jävla dumma.

jag har till skillnad från förr något att le för varje dag. men jag saknar ändå något mer. jag vill ha glitter i ögonvrån och pussar i nacken.