ett omslag
15:47
för vad passar väl bäst till en tidning/ellernågotåtdethållet fullt av målade (mest själv-)porträtt än att låta omslaget prydas av det riktiga ansiktet? efter ett experiment i skolans scanner och ramen fick vara ett vanligt vitt papper som impulsrevs itu till något likt detta, första försöket åtminstone. även fast större delen av alla alster är oklara får det vara så, jag är exalterad över att få detta klart. ett litet livsverk som förhoppningsvis bärs med livet ut, för stoltheten är ett faktum TROTS nämnda lathet över att göra klart. det gör inget. de ska hamna i en porträttdagbok.
bortsett från allt detta illustrationsprat och alla dessa bilder som på senaste tid pulserat in på den här bloggen så är jag fylld till bredden av stress. eller snarare sagt hopplöshet, eftersom en som jag inte klarar av stress och därefter kollapsar och hellre stänger in, stänger av, låter bli, än att göra klart. för sex månader sedan lovade jag mig själv att rycka upp mig men jag har inte kommit dit än. behöver hjälp men får ingen hjälp. vet inte längre om det är stressen eller något annat som påverkar mitt sätt att agera men det är ändå försent att göra något åt det. önskar att någon brydde sig tillräckligt för att hjälpa men jag bryr mig inte ens tillräckligt för att be om denna hjälp, så, det spelar ingen roll längre. även fast det gör mig ledsen att inte jag inte orkar. sedan är det fruktansvärt att behöva sänka sig till den nivån under någon och säga jag klarar det inte själv. vill inte vara den som är svag.
jaja. hejdå.
0 fotsteg