ìíìíìíìíìíìíìíìíìíìjíìíìíìíìíìíìíìíìíìíìíìí
14:00I want you to know
one thing.
You know how this is:
if I look
at the crystal moon, at the red branch
of the slow autumn at my window,
if I touch
near the fire
the impalpable ash
or the wrinkled body of the log,
everything carries me to you,
as if everything that exists,
aromas, light, metals,
were little boats
that sail
toward those isles of yours that wait for me.
Well, now,
if little by little you stop loving me
I shall stop loving you little by little.
If suddenly
you forget me
do not look for me,
for I shall already have forgotten you.
If you think it long and mad,
the wind of banners
that passes through my life,
and you decide
to leave me at the shore
of the heart where I have roots,
remember
that on that day,
at that hour,
I shall lift my arms
and my roots will set off
to seek another land.
But
if each day,
each hour,
you feel that you are destined for me
with implacable sweetness,
if each day a flower
climbs up to your lips to seek me,
ah my love, ah my own,
in me all that fire is repeated,
in me nothing is extinguished or forgotten,
my love feeds on your love, beloved,
and as long as you live it will be in your arms
without leaving mine.
- Pablo Neruda
Visst har jag rätt att hata? Ja, jag har rätt att hata. Jag får prata strunt och skit och ångra att jag föll. Egentligen ångrar jag ingenting, annat än att du inte öppnade upp dig för mig. Men jag har också rätt att sakna, för jag saknar, och det gör ont någonstans i halsgropen. Där jag tryggt förvarade dig för att kunna plocka fram våra samtal lite senare, när jag behövde dem som mest. Min lilla röda bok är fylld av ord om och till dig. Allt till dig och oss. Jag vet att du ljuger så jävla väl, men jag tror inte på dina lögner. Jag ser igenom dem bättre än du själv ljuger. Det här är kanske inte mina sista ord om dig, men det må vara mina sista ord om OSS.
Du vet inte själv, men du öppnade upp dig så väl för mig igår. Allt syftade på kontroll, och jag vägrar bli kontrollerad. Jag kunde inte ge dig den undergivenhet du sökte, och detta är vad jag fick. Jag är stolt över mitt val. Det skall du veta. Jag tänker aldrig någonsin falla offer för en maktkamp igen. Det har hänt allt för många gånger. Att du kallar mig feg är bara ett sätt att reflektera din egen rädsla. Och jag är inte rädd. Jag. är. inte. rädd. för. dig. Det största som du framkallat i mitt sinne är en undran om vad som hände dig. Förvirring från början till slut, och jag kände dina lögner redan då. Så, jag har rätt att hata. Jag har rätt att sakna. För du var bra. Du var underbar. och dina ord var poesi. Men att så vackra ord var bara lögn? Det tror jag inte. Svartsjuka kommer från något annat. Svartsjuka är inte bara svartsjuka. Svartsjuka är något som grott och växt från grunden. Sårad kärlek, förlust, osäkerhet på sig själv. Svartsjuka är mer än bara svartsjuka, och svartsjuka är det du gav mig. Det är inte på riktigt, men det är mer äkta än du tror.
Som det kändes var det ingenting. Eller så var det allt. Jag har börjat tappa fotfästet om skillnaden. Någonting i mitten och något som gjorde ont. Men det får hellre bli storm i mitt inre än att jag skall tygla mitt väsen.
0 fotsteg