Jag hade så klart inte förstått det. Inte förrän ikväll. Makt är ett atomvapen men i detta krig är jag resistent. Till ljudet av mitt skenande hjärta så stred jag, och vann. Igen och igen och igen och jag har lovat mig själv att aldrig sluta strida. Jag skall alltid vinna, jag lovar. Jag lovar mig själv. Jag kände mig så dum för dig. Men du vet, jag fann dig när jag var ganska hel, men det var inte bara du som plockade isär mig. Allt låg som i rullning och ödet brann. Tid för förändring och sår skulle rivas upp, sys ihop, rivas upp, sys ihop. Igen och igen och igen. Jag var så dum för dig så naiv för dig så hel innan dig, men så dum för dig.

Du hade inte förstått det heller. Inte förrän ikväll. Jag tänkte aldrig någonsin backa för dina kränkningar och kärleksförklaringar. Jag må ha varit dum, men jag vet vem jag är även i de svåraste kriserna. Det visste du ju inte, men att försöka krossa någon som är diamant kräver en teknik du inte besitter. Slumpen slog så djävla hårt i mitt ansikte, och jag skriker högt. För att jag får, för att du har ingenting att säga till om, för att jag inte låter dig kontrollera mina stormar.

På nätterna var det svårast. Då jag saknade och du skavde och jag kände allt för väl hur det var att vara lämnad ensam. Egentligen var jag aldrig ensam, jag bara valde att ställa mig lite på distans. Titta på mig själv ur någon annans ögon. Kanske var det så jag slutade vara naiv. Ärligt är härligt, men då skall det vara av rätt skäl. Och du gav mig inte bara en lögn. Du gav mig ett hav av sanning, men en öken av lögner och det var där jag nästan fastnade. Tjock luft och utan både föda och vatten. Allt jag skrev var från mitt hjärta, eller kanske min naiva själ, men jag skrev åtminstone från mig själv. När nätterna var som svårast så sov jag alldeles för lite. Så dum för dig. Allt för dig. Blottad, naken, någon annan för dig.

Stundens hetta och jag brände mina fingertoppar på bara tanken. Tanken på din hud mot mina fingertoppar. Redan tidigt började du fråga och fråga och undra och fråga och jag visste ju men jag förstod inte innebörden av det. Och det är klart du inte släpper taget helt, det gör nog inte jag heller - en utmaning är det jag alltid letar efter, och jag visste det, jag vet så djävla väl, att varenda gång hade blivit så svår. Så svår och så bra och så djävla magiskt. Så jag plockade bort lite av mig själv, bit för bit. Det var acceptabelt att vara lite isärplockad, det var så du ville ha mig. Det var så du ville ha mig och det var så du fick mig. Men att plocka isär sig själv bit för bit gör ondare än rakblad men för en stund var det värt det. För när du verkligen tycktes förstå mig, om så bara för en halv sekund, så slog jag mig själv gul och blå. Jag var så, så, så, så dum för dig.

Du får väl skava, du får väl riva, du får väl skrika i mitt öra. Jag lyssnar och jag hör, men jag väljer att inte krypa. Om du förstår eller inte är för mig likgiltigt, men jag förstår och jag vet och det räcker nu. Och hundra gånger om, så är jag är hellre dum för min egen skull.

Adjö.