Det finns personer som jag såhär i lördagsnätternas mörka vinterdysterhet undrar om de(/n) någonsin brytt sig men som i efterhand inte lämnar ett uns av spår i mitt enträgna hjärnsnurrande. Ändå kan jag inte låta bli att undra över dessa. Måhända att det är en aning motsägelsefullt att påstå bleknade fotspår i snö när jag ändock lägger timtal av vakna nätter emellanåt att tänka på detta, men vad jag egentligen menar är att jag då därefter inleder en annan tankebana som är av intressantare slag; nämligen huruvida över vilka spår jag sätter i andra, om jag inspirerar till att ändra till både fördelaktiga & ogynnsamma förändringar. Vet ju att det mänskliga sinnet har en tendens att influeras & förföras av kaos & naturligtvis också tvärtom (jag kan inte vara - och vet dessutom, att jag inte är ensam om detta.) Utöver detta vet jag att jag själv har en tendens att dra mig till vissnade människohjärtan som tycks verka benägna om att räddas. Vet inte om jag i slutändan inser att det inte går att rädda någon som inte vill (i detta gäller även att jag till slut inser att denne inte vill lindra sin sorg och/eller erhålla något annat än sin egna vinning) eller om jag är så fast besluten om att bli någons beroende för att slippa bli lämnad, vilket medför att jag till slut kapitulerar och kommer till insikt om att jag har offrat hela mitt egna jag till någon som inte förtjänar ens en kyss på pannan. Egentligen.