Samma novembernatt som min källa för anteckningar, nummer och fotografier försvann så tappade jag dig i samma snödriva.

Samma novembernatt som cigaretter rann ur fickan och tårar rann ur ögon och fingrar trevade efter borttappade och funna nycklar, trevande i hals efter några minuters lugnt huvud, samma novembernatt som jag firade 18 år för första gången på riktigt och första gången som jag fann nöjet i att återkomma till minnen som fyller varenda vrå av en by där jag spenderat alldeles för många vakna nätter.

Samma novembernatt som klockan slog, jag räknade minuter, räknade drinkar och öl, räknade ut hur många dagar det var kvar.

Samma som om det spelade någon roll, samma som om jag ens vet, samma som om jag ens hade något att räkna minuter till.

Några dagar tidigare hade du sagt att du inte vet, att det inte spelar någon roll, att du kanske tycker något bra om mig.

Några veckor tidigare hade du saknat mig och några dagar innan det sade du förlåt och en dag innan det hade du varit borta i en vecka.

Samma torsdagsnatt som vilken annan som helst, men nu en femte december 2012 och jag hatar att behöva säga det högt men jag hatar dig för att du inte undrar vart jag tog vägen.