Vaknar upp i morgonsol med snön som täcker marken. Genom fönstret är allt som syns snötäckta landskap. Trär på mig mjuka, vita strumpbuxor över spetsrosa underkläder och armbanden klingar i en obefintlig takt och melodi när klänningen förs över huvud och barm, rättas till med händer som precis klättrat och rivit ur varm säng. Knäpper knappar som krånglar och åker ur sina hål om och igen, inte för att det är aningen spänt - klänningen passar precis så bra som den ska - men för att knapparna är ojämna, plastiga, tunna. Klänningen är skotskrutig med blått och gult och rött och grönt i sig. Kanske inte ypperlig för en dag som denna, men under timmarnas framgång så kommer några komplimanger ändå åt mitt håll.

Prasslar papper och snören, ger och får, sänder leenden och kramar åt de som sträcker ut sina armar, önskar vacker dag och hoppas på tillfredställelse. Dröjer blicken på de som visar detta, och jag visar detsamma utåt till de som tittar undrande tillbaka. Trots att en lite annorlunda känsla av distans och melankoli dröjer sig kvar i mitt bröst efter någon dag som detta så är jag nöjd. Jag är glad. Att distans dröjer kvar är inget nytt. Distans hålls på avstånd, distans, hålls kvar. Jag är glad. Vi har ätit fantastisk mat och klänningen ska återanvändas för en förlängd jul imorgondag då mat ska ätas igen och 40kronorsklänningen ska träs på, på samma sätt som idag och jag är glad. Kram, och god jul. Hoppas ni är lika glada.