Släpper prestationsbomber och låter dem sprängas i mitt huvud, inser till slut att det jag gör är helt okej. Helt okej betyder också i många fall bättre än bra. & ändå tvivlar jag. Sluta tvivla. Bara sluta.

Orkar inte säga att jag saknar längre, troligen är det inte just _det_ jag saknar utan bara illusionen av det. Låter det vara såhär. Låter orden ta slut redan nu, trots att jag skulle vilja fylla tio meter med text. Låter det bara bli tyst istället. Trött, bara trött.