Jag vet inte riktigt om 2011 bestod mest av brist på inspiration, eller doften av rök. Men ja. Sista och första dagen blev mest fylld av tårar. Alla slags olika tårar. Men skratt också, givetvis.
Och så Januari. Jag har inga ord;

Februari och Mars minns jag ingenting av, men April blev fint. Håkan Hellström och en julgran som fortfarande stod kvar. (Den stod kvar ända fram till Juni!)
Och så. När saker var fint mellan oss. Då Emma, jag och Mio var en jävligt fin trio.
Skämt åsido alltså;
Jag drack för livet och jag spydde på döden.

Maj;
Ville skriva brev, så jag skrev brev. Inte särskilt många. Inte så många som jag hoppades på, för att jag var lat. Men jag skrev brev och det var första gången på flera år. Om jag inte minns fel var det just E som fick det. Skåne.

Och jag blev kär! Kär, kär, äckligt dödligt jävla kär. Ibland kommer det fortfarande över mig, men jag är inte längre kär i henne, åtminstone. Bara känner en liten saknad. Stor kanske. Ja.
- Så var jag ju lycklig också. Över peace&love, hur det skulle bli.

Juni;
Sommaren kom och för första gången på evigheter så trivdes jag.
Väntade så jävla mycket på henne.
I mitten av Juni skrev jag "pekar finger mot mediciner, eller jag önskar att jag gjorde det, biverkningar är inte att leka med. det är ju nästan värre än själva ångesten. värre än lusten att sova tills det blir kväll. tvångstankar och klåda överallt. de säger det går över, men det sitter i." och vinden har vänt. Äntligen.


Juli;
Jag fick fint besök från Skåne. Emma. Jag var lycklig då, med dig vid min sida. Jag hoppas att du återkommer.
Jag började nog trivas i Falun runt Juli. Fast jag kanske minns fel. Kanske har jag alltid trivts där. Kanske är det bara min lägenhet det är fel på. Kanske är det fel på mig. Men peace&love var åtminstone magiskt.


Augusti;

Malung hade aldrig någonsin varit så grått som i Augusti och än idag tycks det inte ha återfått den nyans byn en gång hade. Fast, jag var blind när jag bodde här men sedan blev jag sedd, i en annan stad, i en annan del av mig själv med henne. Av henne. Jag ser så klart, så klart, jag vill bara sluta mina ögon igen. "det hade varit lättare om jag inte saknade dig och att ljuga för sig själv är lönlöst."
Varför det kändes? Jag lämnade något så starkt bakom mig. Något jag aldrig haft tidigare och kanske aldrig igen får återuppleva. Jag är lycklig nu, verkligen. Jag vill nog mest bara säga tack.


September;
Spydde ut genom ett fönster och skämde ut mig själv. Men det gör inget. Jag skäms inte. Dessutom tror jag inte på att ånga sig. Jag har inte tid för sådant. Planerade att gå på dejt, och se vart det tog mig! Jisses, det kunde jag aldrig tro.
Gjorde såååååå bra ifrån mig på wordfeud att jag helt tappade intresset efter det. Dumt.
Hälsade på min lillebror i hans skola och insåg hur white trash den var. Jag har det fint ändå. Min skola är fin.
Och jag ville dansa vid havet för att minnas allt vi gjort. Jag minns hur arg jag var på dig. För att du sett Söderköping allt för många gånger för att finna det så fantastiskt som jag gjorde. Kunde du inte se? Jag kunde se mig själv där. Om många, många år. Men det har aldrig inträffat förut och det var magiskt.
Jo, nog saknade jag henne. Mer än aldrig förr och även om det inte har gått över ännu, inte riktigt ännu, så klarar jag av att leva med det. Nu klarar jag av att älska andra också.


Oktober;
.h.ö.s.t.o.c.h.j.a.g.f.r.ö.s.i.h.j.ä.l.
Nä. Jag var varmare än aldrig förr, och det endast på grund av en alldeles fantastisk flicka, som fortfarande står vid min sida. Min Jessica. Och du var himlen för mig.
Fotografering och kyssar. Precis så ville jag ha det, och så fick jag det.


November;
Kär.


December;
Oj. Vilken månad. Vilket slut.
Samtidigt som ettårsdagen för en väns död flög förbi, så förlorade jag en annan. Jag lärde mig den svåra vägen att det är svårt att lita på någon.
Som Marley en gång sade. "Truth is, everybody is going to hurt you. You just gotta find the ones worth suffering for." Men ingen är någonsin värd att blir sårad för och jag märkte det. Det som sårar mig mest är att du, som en gång var så varm att du kunde smälta den största isen inom mig, om så bara för en liten stund - att du av alla människor har blivit
så
jävla
kall
Jag stod vid din sida. Jag tror att du glömde det.


Slutsats;
2012 måste bli bättre. Men jag är.. nöjd. Jag vet inte. Kanske. Det ska kännas att man lever.
Och det gör det. Det känns jävligt hårt.
Men jag är här, och jag är här för att kämpa.