Som att gå vilse i sin egen stad. Jag förlorar mig själv i vinterns ljumma sken. Och jag håller mig vaken om nätterna, alledeles för länge. Fastän jag borde vakna tidigt, och även om jag sover lagom många timmar, så är jag ändå, trött. Men kanske, jag behöver ju nätterna ibland.

Packar mina saker, snart redo att flytta, eller blir man någonsin redo? Inser att alla mina saker, hela mitt liv - brev och prydnader, böcker och smycken, allt - får plats i ungefär fyra bananlådor. Jag vet inte om jag finner det humoristiskt eller sorgligt.

Men när väggar och lådor är helt tomma och hjärtat på bristningsgränsen, och rädslan för att skiljas från det som varit och vad jag aldrig hade kunnat bli här sitter fast i magen, då är jag aldrig mer lika redo, för det skall kännas. Imorgon kommer jag sitta på bussen på väg bort och det kommer sjunka in. Sista gången vid busstationen, hemköpstaket, alla cigaretter, eller - hur vi kunde sitta där i timtal, äta stulna kinderägg och kedjeröka. Hur vi blev blodsystrar. Promenaderna med min första pojkvän, hur vi tappade bort oss långt hemifrån i ett snölandskap. Hur olycklig jag var här. Men det fanns så mycket vackert. Min första, min andra, min tredje kärlek och så min bästa vän från en stad jag alltid älskat.

Väggarna är tomma och rummet nästan ekar. Ekar av tomhet och av minnena jag packar ner i lådor. Fyra lådor, sedan är jag nästan klar. Kanske helt enkelt så klar som det går att bli. Och det är så tomt att jag blir tom och inatt sover jag i ett rum som inte känns rätt. Inatt sover jag i någon annans rum.