"SÅ NÄRA FÅR INGEN GÅ" tänker jag och skjuter ut taggarna. Mina sovrutiner är värre än någonsin, men vet du, älskade du, att jag verkligen inte kan sova längre? Att jag inte gråter när jag är ledsen, att det inte finns några tårar kvar. Alldeles, alldeles tom och det här med att öppna sig för någon har aldrig varit något jag tycker om att göra, så jag skjuter ut taggarna, igen och igen och igen och igen och.... Kanske är tårar överflödiga ändå. Kent fyller för första gången på hela vintern mitt inre, och jag är faktiskt på gränsen. Lite tårögd. Lite för rädd. Jag tvekar över tangenterna, fastnar, andas, tänker, "existerar jag ens i dina tankar nu?" Om jag inte existerar i mina egna tankar så kanske. Men jag undrar hela tiden vart du är. Men som han sjunger; behöver någon som behöver mig. Jag bänder bara upp min bröstkorg och blottar allt jag har, i ren rädsla att förlora allt, eller kanske i ren panik över att behålla det som varit, att behålla mig själv. Ta det och byt ut mig mot något annat. Ta det, snälla ta det alltihopa, för med mig själv på insidan går jag sönder gång på gång. Jag fastnar mest om nätterna, står lutad mot diskbänken med kaffekoppen i handen, i en lite för kylig t-shirt i en lite för kylig värld. Det hade ju kunnat vara sexigt, men det är bara ensamt. Det är bara nu jag saknar. Det är bara nu jag drar upp rullgardinen på kvällen, för att se mörkret döda allt och det är bara nu jag sitter och tittar ut genom fönstret för att se solen stiga men aldrig riktigt vakna. Decembermörker och decemberkyla och jag är ett ökenbarn som föddes i en isvak, jag längtar efter hettan och skulle kunna sälja min själ för att slippa den här vintern. Jag vaknar och jag tänker på det, och så röker jag och jag tänker på det, och jag äter lunch och så tänker jag på det och är det inte galet, helt jävla psykotiskt, hur man kan önska att man var ledsen, för att det inte finns något annat? Är det så att jag kanske är apatiskt, eller kanske medicinen aldrig släpper sin effekt, eller är jag bara så jävla annorlunda? Och har ni någonsin brytt er visar ni det sämre än någonsin. Borde vant mig vid det här laget. Man står alltid ensam.

Till slut brister det ändå och tårarna slutar aldrig rinna och det är som om någon har slagit på en kran. Och de säger; du är tapper men jag kan inte se det själv men kanske kan man lära sig att se sig själv ur någon annans ögon, det hade varit enklare så. Så jävla mycket enklare så. Istället för att alltid, alltid. Falla. Resa sig upp. Skrapsår efter skrapsår och fall efter fall och hur jävla många gånger orkar man resa sig upp, tala om det för mig. Jag har rest mig upp så jävla. Många. Gånger.

Försöker räkna ut hur långt bort det befinner sig. Räknar avstånd i andetag i flera timmar, men så tappar jag räkningen och glömmer resultatet och jag vet ju egentligen att det befinner sig längre bort än så, jag vet att flera timmars andning inte för någonting närmare, snarare tvärtom, kanske lite lite men alldeles tillräckligt lite längre bort. Men jag föreställer mig, för jag vet att bara jag blundar, så kan jag vara vart som helst. Och är det inte vackert, på det viset, att på ett ögonblick inte vara i sig själv. Jag kan vara på en strand i ett annat land, hand i hand med vem jag vill, eller röra vid någons hud, någon len och mjuk och väldoftande hud, en bil på väg mot äventyr, i djungeln gömd med kameran framför en tigerflock. Jag kan vara vart som helst bara jag blundar och det gör att jag kan andas lite lättare.

Kanske borde jag ha fötts med gälar och fenor och ett fritt hjärta.