♬ 1960; said goodbye to lonliness, woopah oh yeah yeah.
21:55Hejhej. Jag vet ju om att bloggen är totalt kaosartad just nu men efter cirkus fem timmars pillande och justerande av färger och header och allt vad det nu innebär (jag är glad att jag slipper koda åtminstone. tackar blogger för det) så är jag inte ens intresserad av att justera något mer längre. Tills vidare får den se ut såhär. Jag får väl hursomhelst och hursomhaver be om ursäkt.
20120902;
 |
| astronaut |
 |
| aj löv you |
 |
| foppizar/fofflor |
Alltså jag lyssnar på Yeasayers nya album och jag som inte ens tyckte om 'sådan' musik för inte så länge sedan (men det är så jävla bra. på riktigt. lyssna här.) och kanske är det fjantigt att säga "jag håller nog på att förändras" just för att jag reflekterar över en sådan småsak men jag tror liksom att det kanske är så. På gott och ont har jag börjat tänka lite mer egoistiskt (observera "på gott och ont"!!!) men jag vet inte riktigt. Försöker utmana mig själv i vardagen så som att gå på bio ensam just för att man aldrig gör sådant ensam och så som att hålla tyst när jag egentligen bara vill prataprataprata. På gott och ont som sagt, så jag försöker att inte glömma bort de jag har runtomkring mig för det kan bli så jävla dumt då. Bion var en hit förresten. On the road hette filmen. Eller rent publikmässigt var det en flopp, men det är definitivt något jag kommer göra ensam igen.
Nämnde någon gång tidigare att jag efter arton år lärt mig att hantera livets berg- och dalbana men jag tror nog att jag försökte lura mig själv lite för mycket och jag är ju inte så himla lättlurad. Äsch, nu låter jag bitter istället men det tar tid att lära sig och det är dumt att ljuga. Det händer fortfarande att jag inte vågar resa mig ur sängen på morgonen men det har blivit lite lättare med åren. Det är det som är så skönt med att börja tio över två på den allra allra jävligaste dagen på hela veckan. Ni kan nog räkna ut själv vilken dag jag menar. Hur som helst så vaknade jag upp en dag efter en av de värsta dagarna på länge och bestämde mig för att ringa ett samtal. Ungefär sju timmars krångel, minst tjugo samtal och tusentals svordomar senare så står jag än en gång i kön till en timmes prat en gång i veckan. Jag som egentligen inte ens tror på att jag kan få hjälp men kanske kanske kanske. Fyra steg bakåt (men fem steg framåt, tillslut.)
Var på fest någonstans och hamnade hos gamla vänner jag inte träffat på sisådär tre/fyra år och det var så fint för någon skrattade och skämtade lika varmt som alltid vilket lättade upp mitt humör, jag var ju så STRESSAD efter att ha dansat och spytt och tappat bort min vän som jag skulle möta upp för hen skulle ju faktiskt sova hos mig. Skulle alltså forsla hem ett fyllo till vän men insåg snart att det var betydligt mycket svårare att hålla reda på sina egna fötter och tankar än någon annans virvlande eld-i-baken-språng hemåt men fort gick det ju, och det var bra, för jag ville borsta tänderna mer än något annat och sedan ville jag sova. Tog nattciggen medans min vän låg på madrass på golvet och inom loppet av ett fall från en stol från min sida (rätt ner i grus ajajaj fast knäna klarade sig fint) och en fimpad cigarett så hade hen somnat, men jag tvingade henom att vakna och ställa larm och jag vaknade upp och var INTE bakis, det tackar jag gudarna för. (tacktacktack för en fin kväll.)
0 fotsteg