Livet är det största du gör. Det är den största utmaningen i hela din existens.
Det må vara jobbigt. Det må våra svårt att stå ut vissa stunder, och det må vara fruktansvärt. Men det är alltid, alltid vackert.
Titta dig omkring. Ser du reflektionerna i fönstret? Solnedgången? Glittret i någons ögon eller skratt? Hur stor himlen är, att den tycks lika oändlig som den faktiskt är, speciellt om nätterna?
Ser du något av det? Värdesätter du det?
Det är vackert. Det är otroligt. Det är magiskt.
Som sagt; livet må vara jobbigt. Men det är alltid vackert.

Ta hand om er.

Det här är ju mitt sätt att berätta för dig, försöka visa dig;

Även om jag inte alltid förstår mig själv så tror jag mig förstå oss.
Även om du inte alltid förstår mig så spelar det ingen roll, dessa ord är bara fragment av det som verkligen spelar roll.

och jag känner för att ge dig hela min värld

men det här är allt jag har.

jag hoppas att det räcker.

Ditt sinne är ett fält jag ännu inte utforskat och ditt skinn tjockare än någon vägg att ta sig igenom. Men att andas din doft, vareviga dag, det är allt jag behöver. Att din närvaro ger mer inspiration än jag ens kan ta vara på, att det rinner över och iväg, men att det alltid återvänder, det är bara extra.

Att jag inte längre tvekar på mänskligheten. Eller, åtminstone inte lika mycket. Och att hoppas, men ändå veta, att allt detta, det är din förtjänst.

Medveten om regndropparna på bussfönstret. Frosten som ligger i luften, kan känna doften av den. Längtar efter rimfrost och filtar och dina händer i mina. Fjäderlätt sinne och månskensregn.

Allt blir vackrare på grund av dig.

Ny blogg och en ny början. Det var nog dags för det.
Min andra blogg kommer finnas kvar, men jag kommer nog spendera mest tid här. Den känns bättre.

Finns ännu inte så mycket att säga. Är kär och lycklig och kanske har det stigit mig lite över huvudet, men det gör faktiskt ingenting.