Hjärtat bara skriker av saknad, men det kommer inte längre några tårar. Jag har gråtit mig torr, nästan tom, nu ska jag fyllas igen. Bakom mig ligger många år av skrikande tystnad och nu börjar jag inte om, jag bara väljer att strunta i det som varit. Jag bär det med mig, men inte längre som en tung ryggsäck. Det bara ligger där i bakhuvudet, som en lärdom; något att minnas och lära av. Jag gråter inte lika ofta av sorg, bara när det verkligen gör ont. Men jag gråter av glädje, något jag aldrig tidigare gjort och ni anar inte, förstår fan inte lättnaden i att inte längre ha en brinnande eld inom sig. Men vet ni vad? Jag var någon annan för tre och fyra år sedan, och jag säger ibland att jag saknar det men egentligen inte. Egentligen saknar jag inte den vrålande jävla skrikande smärtan i bröstkorgen som så många gånger krossade mig, fick mig att skrika in in i kudden att JAG ORKAR INTE men jag orkar visst. Hur mycket jag än intalat mig att jag inte orkar så orkar jag om jag bara låter bli att ge upp.
Jag försöker verkligen att skriva om hur det känns nu för tiden, men inga ord kommer ut riktigt rätt. Jag vet inte om det handlar om en tillfällig skrivkramp, eller om jag faktiskt har tappat mitt språk när jag började växa upp. Jag står väl någonstans mellan att vara ungdom och vuxen nu, och mitt huvud har svårt att bearbeta detta. "Jag ska aldrig växa upp", jag vill föralltid vara ett barn, men egentligen så nej. Nej, jag kanske vill växa upp ändå. Jag kanske vill göra något bra här i livet. Jag vet bara inte riktigt vad ännu.
