Just det. Blev påmind om att jag fortfarande finns kvar här. Det jag en gång fick ut av att skriva är inte riktigt samma sak längre. Vet att jag besitter förmågan och att det blir bra, när jag verkligen vill, men för tillfället är jag ganska nöjd med att låta huvudet vila från, tja, det mesta faktiskt. Har för första gången i hela mitt liv något som avleder mig från att tänka dumma tankar, och jag tror jag måste erkänna att det är kärleken. Sccchhh. Jag som var den hopplösa, den oälskade, den som aldrig någonsin skulle kunna vänja sig vid att vänja sig, tycka om att älska någon. Nu är jag faktiskt, (shit det låter så läskigt att säga det högt! Eller skriva det tyst, kanske.)... SAMBO. JAG. VAD HÄNDE. Och jag är GLAD. Livet är så konstigt. Visst att jag fortfarande lider av något som ingen tycks veta vad, kanske är jag friskare än jag trott (fast jag känt mig annorlunda sedan jag först kan minnas) men kanske har kg tillräckligt mycket stadighet för att kunna klara av att inte låta kaoset ta över. Hoppas det. Hoppas slippa fler utbrott, fler oväntade vägskäl som gör att det blir fel. Jag vill fortsätta vara med den här mannen. Han gör mig lycklig på ett sätt ingen tidigare gjort. Lugn.
Ja. Jag vet inte. En liten uppdatering. Inget pretentiöst. Inget särskilt. Bara naket, ärligt, rent och för första gången på länge, fyllt av hopp.
Hejdå, tills vi ses igen.
Ja. Jag vet inte. En liten uppdatering. Inget pretentiöst. Inget särskilt. Bara naket, ärligt, rent och för första gången på länge, fyllt av hopp.
Hejdå, tills vi ses igen.
- 15:54
- 0 Comments