Jag har hunger i min mage, men den i hjärtat är nog värst. Den är omättbar, ihålig, vrålande stor. Den i hjärtat har funnits där så himla länge och det finns inte en endaste bokstavskombination som kan förklara vart den kommer ifrån. Kanske söker jag fortfarande efter den ultimata flykten, kanske trodde jag att jag hade funnit den i dig. Men det jag trodde skulle bli något stort och vackert blev bara låga viskningar och blickar över ett fyllt rum av andra ansikten och högre röster. Hur kunde du inte se, egentligen? Hah. Jag lärde mig i alla fall till slut att inte bry mig. Insåg nog att det var väst så trots allt. Istället blev du ett blåmärke på mina knän när alkoholen i min kropp gjorde mig dum. Jag såg nog egentligen aldrig oss som något vi. Inte du heller, tror jag. Men jag hungrar fortfarande, längtar fortfarande. Bara inte lika mycket nu som då.

söndag. Jag vet inte sist jag kände mig så här tom. De senaste dagarna har varit intensiva, men kanske ännu tommare än idag. Medan helgalkoholisterna drar sig till mig som magneter och jag mest försöker fly från alla, helst precis alla, så glömmer jag vad det är som egentligen händer. Den här söndagen är egentligen precis som vilken söndag som helst, om en bortser från att jag knullade med någon på internatet och han nu springer efter mig som en hundvalp, trots att det var han som uttryckte sig så väl om att han inte ville ha ett förhållande, trots att det var han som visade sig så jävla ointresserad. Såklart är jag inte heller intresserad. Nej. Jag orkar inte. Fick en liten känsla av att det kanske vara annorlunda när han pratade om hur mycket att tycker om att mysa och så. Fast såklart så var det inte sant, såklart så var det bara prat för att få in sin pez i min pezbehållare.

Såklart bryr jag mig inte egentligen, men jag bryr mig om att jag är så himla naiv jämt. Nåväl. Jag bryr mig inte, såklart. Men jag bryr mig om att sluta bry mig.

Eller kanske ljuger jag, jag vet inte. Jag önskar att det var okej för mig att lita på något vackert, alltså INTE MED HONOM utan bara överlag. Längtar hela tiden efter något som får mitt hjärta att slå så jävla hårt att det känns som om hjärtat hoppar ur bröstet.

det visste jag inte själv förrän nu. det är lite läskigt men samtidigt jättevackert.

har så motstridiga känslor. hur kan jag älska någon jag hatar, bara för att jag inte kan få hen? eller kan, jo, men egentligen inte vill. jag vet verkligen inte vad det är som händer inom mig just nu men jag håller på att utkämpa ett krig. är så utmattad, så trött, så jävla dödstrött på att kämpa. orkar knappt ta ett endaste steg till i rätt riktning men jag vet att så länge jag fortsätter kämpa så kommer det alltid, alltid lösa sig. hur ledsen jag än är och hur många slag i magen jag än måste ta. metaforiskt talat, alltså.

fick idag nyheter som jag vet kommer underlätta, men även göra saker och ting svårare. jag vet nu varför jag inte klarat skolan, jag vet nu varför det är så svårt för mig att lyckas hålla en röd tråd i allt jag gör, och jag vet nu varför jag aldrig någonsin klarar av att göra sådant som känns tråkigt. jag har alltid velat mer än jag klarar av, eftersom jag alltid önskat att jag ska klara av sådant som egentligen borde vara självklart. sådant som en gång i tiden fick mig att spinna och gå igång. att skriva var en av de sakerna. jag vet inte riktigt vad som hände men någonstans på vägen mellan ungdom och vuxen så tappade jag det. ord var det enda jag hade, och när jag tappade det, lusten och motivationen, så kändes det som om jag tappade allt. hah. istället fann jag bild. jag lät pennan styra vart mitt sinne skulle föras och sedan dess har jag inte slutat. förrän nyss. inget jag ritar blir riktigt bra, och varje penseldrag eller pennstreck känns krystat.

jag hoppas att jag ska finna något. något nytt. ett sätt för mig att uttrycka mig på igen, något som inte känns krystat och svårt. jag har alltid varit en väldigt kreativ person, någon som varit tvungen att få utlopp för sina känslor på något vis. vad det varit har egentligen inte spelat så stor roll, så länge det har känts rätt.

vet inte riktigt vart jag ville komma med allt det här. mitt ex har funnit någon annan och det krossar mitt hjärta lite grann. samtidigt som jag vet att det aldrig skulle fungera mellan oss så vill jag försöka om och om igen bara för att veta att han ska finnas där. men jag vet att jag inte kan göra så. jag vill inte såra, inte mig själv men allra minst honom.

och jag har idag fått konstaterat att jag har add (adhd fast huvudsakligen koncentrationssvårigheter) och det känns så jävla läskigt. läskigt på ett bra sätt. äntligen, som sagt, vet jag varför jag inte klarade skolan. osv.

läskigt är bra. att ha ont i hjärtat kan vara bra. det gör en mer ödmjuk, även om det mest känns som att jag skulle behöva en hel hög av lite glädje just nu. och en kram. eller jättemånga.

hejdå.

blir så ledsen på mig själv för att jag inte förstår att jag inte tycker om dig. jag vill inte vara med dig, men bara för att du pratar om att vara fri och få ligga runt och du kommer aldrig träffa någon som mig, alla utom de sista orden får mig att vilja vilja vilja. hur sjukt är inte det, efter allt? efter alla lögner du gav mig och alla känslokalla ord. ädnå så saknar jag dig när jag inte kan få dig. hur jävla dum i huvudet är jag inte? efter allt detta?

jag kan liksom inte skylla på dig heller, jag vet inte om det handlar om att du försöker spela med mig, eller om du fortfarande ljuger för mig. eller om jag ljuger för mig själv. fattar verkligen inte hur jag kan vara så skadad på djupet att jag faller gång på gång hur ogärna jag än vill.

vi har gjort varandra så illa, kanske jag dig allra mest ändå? om jag inte hade träffat dig hade jag kunnat fortsätta gå runt och vara dum och låtsas som om allt vore fint. det vore så jävla vackert att kunna låtsas. istället står jag här ensam och det är ju jag själv som gör mig så jävla ensam. så djupt inrotade mönster att det är så svårt att försöka fylla dem igen.

jag vet inte ens längre. varje gång jag tror att jag börjar bli bättre faller jag tillbaka.