För en vill ibland lära sig att ta tillvara på vackra ögonblick, som de där sista blinkningarna innan något blir annorlunda, jag vet nämligen att det är på väg. Vill minnas snällheten och matlagningen mitt i natten och musik som berör oss båda samtidigt och inte att turas om i känslan, om ord som inte får uttalas och definitivt inte tänkas. Låter några av dessa dagar bli ett nytt intryck i vardagslivet, en själslig resa av annorlunda kultur. Ger det en chans att strunta i spermakärlsmusik där kvinnor uttrycker sin smutsiga lusta om mäns erigerade påle. Fast vem är jag att döma, men jag pallar inte sånt bara. Även fast jag nu på senaste månaderna (sen jag blev någons partner in crime) försökt säga JA istället för NEJ inför allt och i flera fall fått konsekvenser av lustiga och ibland jobbiga slag. Som när jag och E snubblade av en spårvagn, jag alldeles för påverkad av något grönt och därefter liksom insett att vi är på fel gata, på fel hållplats, med ett enda hinder från att hamna rätt. Lekte barn på nytt, någonstans i femtonårsåldern, och klättrade upp för det som för mig var ett litet miniäventyr fast för någon annan bara dumhet. Den där backen fick mig att skratta medan mitt sällskap mest var arg. Sådant som gör mig ledsen, att jag fortfarande uppskattar dumheter för det är just det som ger mig det adrenalin jag behöver. Jag behöver någon som uppmuntrar mig till de värsta farorna och som sedan får mig att skratta åt det. Även fast jag har svårare för de intrycken nu än då, även fast jag liksom behöver mer och mer för att överrösta de inre himlastormarna, så kommer jag minnas det som till slut får mig att längta tillbaka, tillbaka till unga år.

Om en ska försöka vara lite realistisk (varför jag nu skulle välja det, eller kanske är det lösningen på allt? Att hitta dit). Det är nattetid, något som jag blivit mer förtjust i. Vet om att sömn är viktigt men jag har ju resten av livet på mig. Vill försöka minnas varenda blick jag fått som talar om den kärlek jag alltid sökt och även fast jag på ett sätt funnit en trygghet jag aldrig tidigare haft så har jag visst förlorat en annan - ensamheten. Visst är det tråkigt att tro på att en kan bli lycklig på det viset. Är tillomed medveten om att DET ÄR INTE SÅ. Men kan liksom sakna känslan av mörkret som kramar en hårdare än någon annan varelse är kapabel till. Önskar att någon kunde. Men det är inte så. Därför är det svårt att vänja sig, därför söker jag mig om på nytt efter något att känna på riktigt för jag vet, jag vet hur lätt det är att känna allt på samma gång om jag bara vill. Eller inte vill.

Trasiga ungdomsår som föralltid kommer sätta osynliga livs-sår i själen men som måste blekas med tiden. Jobbas bort. Även fast ingen egentligen någonsin lyssnat på mig på det sätt jag behöver, även fast jag kanske alltid kommer vara något udda utan att någon förstår varför, inte ens jag själv, så vill jag försöka mitt allra mesta bästa att laga mig själv. Även om det är det svåraste jag någonsin kommer göra, så kanske har jag hittat den som gör mig hel. Det sägs att en kommer veta när det händer, som en elektrisk chock genom bröstet, som mina barndomshjältar så vackert beskriver det. Fast jag tror på ödet så är jag inte säker på att man någonsin kommer veta. Istället för att veta så kan en ta tillvara på vackra ögonblick, låta hjärtat möta andra hjärtan, känna hur det känns på riktigt på ett fint sätt. Det är vad jag vill göra. Att veta är nog ändå ganska tråkigt.

DU VILLE BLI HATAD FÖR ATT DU VAR UTTRÅKAD, NU HAR DU FÅTT PRECIS SOM DU VILLE OCH JAG HAR EN KÄNSLA NÅGONSTANS I BOTTEN AV BRÖSTKORGEN ATT DU INTE ÄR RIKTIGT, RIKTIGT NÖJD. FÖR DU BLIR ALDRIG NÖJD, KAN ALDRIG VARA GLAD ÖVER ATT VARA GLAD, MÅSTE ALLTID FÖRSTÖRA DET PÅ LÄTTASTE VIS. ÄR RÄDD PÅ RÄDD SÄTT MEN DET ÄR LITE LÄSKIGT ATT KÄNNA SÅ MYCKET IGEN. HAR INTE SKRIKIT HÖGT PÅ SÅ MÅNGA ÅR ATT VERSALER MÅSTE ANVÄNDAS, OCH TROTS DEN SKRIKANDE RÖSTEN I HUVUDET SOM TYSTAR ALLT ANNAT SÅ KÄNNS DET SOM OM JAG BARA VISKAR. INGEN HÖR, INGEN HÖR, INGEN HÖR. OCH JAG BARA ANDAS, VISKAR. HÅLLER ANDAN MELLAN HJÄRTSLAGEN OCH SKRIKER NÄR DET SLÅR, BANG BANG BANG. DET ÄR ALDRIG TYST, DET ÄR FAN ALDRIG TYST, SPELAR INGEN JÄVLA ROLL HUR JÄVLA TYST DET ÄR FÖR DET BLIR ALDRIG TYST.

JAG VILL INTE ATT ORDEN SKA TA SLUT MEN VILL INTE BLI EN KLICHÉ. SNÄLLA JÄVLA HUVUD HÅLL KÄFT NÅGON GÅNG, JAG VET INTE VART JAG SKA TA VÄGEN

HÅLLKÄFTENHÅLLKÄFTENHÅLLKÄFTEN SNÄLLA

Jag vet hur det kan vara, det är konstigt att vänja sig. Det är ovant att låta hjärtat vila från omtumlande orkanvindar. Eller kanske vet jag inte alls hur det kan vara och kanske är det därför det är så svårt. Det skrämmer mig att bli klichén som upprepas gång på gång. 

Det här är ett helt nytt sätt att se på saken och det var det jag ville ha.

Jag vet inte ens vad jag ska säga, jag vill bara skriva om hur det känns för det är allt jag har, allt jag strävat efter så länge nu. Inga ord läggs riktigt rätt ikväll, tror inte att det gör så mycket. Är lite ledsen, eller kanske bara full till bredden av tårar som har sparats så länge. Imorgon får jag äntligen kyssa pojken som har stulit mitt hjärta och min längtan är så överväldigande. Låt det vara imorgon nu, jag kan inte vänta länge till.

Vad heter du: Jennifer S. Ålder: nitton. Vad gör du: jag sitter vaken och är röksugen, hade glömt slutarökatabletten som tar bort röksuget helt. med snus under läppen gör tabletten att jag mår illa, som om jag blir allergisk av nikotin. & funderar på att knapra theralen & sova pga ensamhetsångest. Vad längtar du till: fredag, åh, snälla ge mig det nu. längtar så mycket att det gör ont   Vad händer i helgen: älskade göteborg, älskades kyssar. Vad har du på dig: trosor & ett randigt minilinne   Favoritöl: dricker det som finns. Vad blir du glad av: finaste i världen, det inkluderar pojkvän och vänner, musik, att bli nöjd över något jag skapat oavsett om det är text eller bild eller något annat. Vad blir du ledsen av: att jag är tom på allt annat än ångest och gränslös kärlek. Vad ska du göra idag: nu är det inte många timmar kvar på dygnet, planerar att prata i telefon en halvtimme, kanske titta ett avsnitt arrested development eller annan valfri serie, & sedan sova. Favoritsnabbmatställe: jag gillar ej snabbmat. Vilken låt lyssnar du på nu: jonathan johansson - innan vi faller Vad dansar du till: till det som spelas. eller alt-j - taro, eller alla deras låtar, eller yeasayer, eller kent, eller vad som helst.   Vem saknar du: ibrahim  Bästa Hang-outet: hos ibrahim. vill ha något uteställe som är roligt också. Nått någon inte vet om dig: jag vet inte, döljer inte så mycket. hade fotfobi men den gick över. och pojkis har världens finaste fötter ändå SENASTE DU Skrattade - nog för en liten stund sedan i telefon Grät - jag vet inte ens om jag kan gråta längre. släppte någon ynka tår häromdagen SKRIKANDES I KUDDEN EFTER FLER men det kom inga fler.  Filmen du såg senast - hmm. minns icke. Tuggade tuggummi - idag innan vandringsfärd till affären Drog ett skämt - säkert idag eller så Sjöng en sång - minns inte.

Onsdag och jag är hungrig, borde gå till affären för att handla något att äta men bristen på innovativa matidéer har blivit sämre än någonsin tidigare. Inte för att jag lagade mat så ofta förr, men då visste jag åtminstone att det fanns mer urval än det som nuförtiden får mätta mig i stort sett hela tiden, nämligen kyckling. Detta har jag nog blivit smittad av min pojkvän då det enda han egentligen äter är kyckling och ris, pasta och köttfärssås, samt någon afrikansk rätt med kyckling, ris och spenat- och jordnötssmörssås. Den sistnämnda rätten är dock något av det godaste jag någonsin ätit.

Anledningen dock till att jag dock inte klär på mig jackan, skor och mössan för att gå och handla är att det är alldeles för kallt ute, jag vill heller inte gå ifrån affären med något som ska stilla mitt sötsug som aldrig tycks ta slut. En annan anledning är att jag idag lider av en fruktansvärt stor lust att vara impulsiv, och vad brukar råka ut för detta allt som oftast? Jo, mitt hår. Sist slutade det med att det föll till golvet och jag kan nog inte räkna på både fingrar och tår hur många gånger färgen har fått placerats av trötta modershänder i mitt huvud. Nu har hon till och med sagt att hon vägrar att bleka mitt hår igen. Självklart kommer jag att lyckas övertala henne, när jag har släppt impulsen, blivit långhårig och nöjd. Då. Men just därför, jag är alldeles för rädd för att jag ska vandra därifrån med blondering i plastpåsen och sedan försöka mig på att bemästra detta alldeles själv. Nej, nej, nej.

Förutom det har jag försökt att vara positiv dagen ut men detta har medfört att mina så kallade vänner istället vände mig ryggen. Bokstavligt talat. Inser att det inte är jag som är en dålig eller tråkig människa, tvärtom så har jag abstinens efter att skrika och springa och vara precis sådär busig jag brukade vara, men det är de i min närhet som inte längre vill. Så jag blir lite ledsen, men att förstå att det inte är jag som vuxit upp och blivit tråkig är åtminstone en fantastisk insikt. Kalla mig barnslig, jag är bara stolt över det. Dessutom vet jag när jag måste anpassa mig.

På torsdag fyller jag nitton år och jag har aldrig haft så roligt som när jag var femton, ångestfylld och självmordsbenägen och inte som att jag försöker söka mig dit igen bara på grund av den anledningen, inte som att jag försöker söka mig dit över huvud taget, bara det att destruktivitet tycks ha en så mycket bättre effekt på mitt sätt att vara inför andra än den jag är just nu, den tråkiga svensken som försvunnit in i bakgrunden, som jag blivit på senare år. Åh. Jag rakade håret för att få sticka ut men det resulterade mest i att jag nu väntar och väntar och väntar på att få vara den där lilla flickan igen, att få skratta döden och livet rätt i ansiktet, att peka finger åt tristess och vardag. Jag förstår bara inte vad som är problemet, hur lycklig jag än är så är jag alltid olycklig.

Jag fyller nitton år på torsdag men jag känner mig som åttiotre ibland, ganska ofta, förutom när någon placerar ett leende på mina läppar, nonchalans i min hjärna och glitter i mina ögonvrår. Det är dit jag söker mig, igen.

 Inte för att jag har låtit blunda för sanningen eller försökt att hålla den ifrån mig, snarare tvärtom, snarare så att jag har sökt mig till den yttersta spetsen av ärlighet och hoppats på att kunna lita på det som ges till mig utan att jag ens frågat om det. Inte för att jag litar på mig själv men har bestämt mig för att låta verkligheten vara en annan, jag har bestämt mig för att blunda för dumheter och röster i mitt huvud som talar om för mig vad jag borde och inte ska göra. Inte för att jag någonsin lyssnade, inte för att jag någonsin gjorde som dem sa. Bara för att låta huvudet bli tomt, låta huvudet bli yngre, låta huvudet låtsas som om 16 år vore en lek, låta huvudet låtsas som att jag befann mig där istället för vid 18 för jag lider av peter pan syndrome, förevigt är en lång tid och det är dit jag vill nå i unga år. Undrar för mycket hur man förändras inombords och oroas över att aldrig bli nöjd även fast det sägs att med ålder kommer vishet och belåtenhet eller åtminstone något sorts accepterande. Undrar varför tanter alltid är korthåriga och undrar om jag kommer bli likadan. Varför oroar jag mig för detta ännu, är det för att huvudet har inbillat mig att jag är äldre än på riktigt, att själen stridit i för många krig för att kunna återgå till vardaglighet och rutin? Tänker fortsätta intala mig att det är bättre att vara dum och galen så länge det går, så länge jag kan komma undan med det utan att bli sedd som patetisk men än är det  lång tid tills dess så låter tiden tas till vara, inte från och med idag utan IGÅR och jag känner hur det faktiskt känns, jag känner hur det känns lättare, hur mycket jag förändras, hur mycket alkoholen har gjort mig tom och glad och full samtidigt, lyckan som finns i botten av en flaska är starkare än vilken känsla som helst, nästan starkare än känslan för känslan för överanalyserande känslan som någonstans bottnar i kärlek, det är dit jag söker mig, det är dit jag drömmer, om staden, om hjärtat, och halsgropen, om min svarta älskare, om  lördags som väckte mitt hjärta på riktigt och det var inte bara jag som märkte det, även han gjorde det. "Du är lite mer galen i mig nu" och ja och ja och ja och ja och kanske lite mindre än jag vill för jag vill åh jag vill. Säger "gör som du vill" och intalar mig själv att jag inte bryr mig när svartsjuka är ett faktum och jag smiter för att andas, smiter för att låta bli att gråta. Blir egentligen inte ens ledsen men ibland är det som att jag borde bli borde bli men blir inte, låtsas bara för att det ska låta bra. Bla. Bla. Bla. Undrar hur besvarat allt detta är och undrar hur det vore att krypa in i någon annans hjärnbalk för att bara smaka, känna av, se efter hur det ser ut och vad som får någon annans synvinkel att vilja resa sig från en enslig säng femtio mil bort. Specifikt. Nitton år men de vill bara ha dig när du är sjutton, when you're twenty-one you're no fun. Sista andetaget. Näst sista kyssen. Låten som spinner ur högtalare och du minns hur det var, du minns alla mörka nätter och du undrar hur du kan sakna allt det men du vet hur det är, ju olyckligare du är desto mer flyr du och ju mer du flyr desto roligare har du, misärens fantastiska baksida. Vänder du på kortet blir det bara tvärtom. Så snälla låt mig fly igen, låt det bli som förut, låt mig sticka ut, låt mig vara den jag är. Blir det bättre då? Är det lättare att fly, är det enklare att låtsas än att vara alldeles ensam? Låter jag det alltid gå såhär långt? Låter jag alltid hjärtat dunka alldeles alldeles för sakta, behöver jag lyckan uppskruvad så högt att jag inte ens kan höra min omgivning,

mina tankar, mina egna fotsteg mot stengolv? Behöver jag bli  döv för att kunna se? Jag ska blunda, jag ska blunda en gång till. Eyes wide shut och de tänder alla ljus, ensammast i Sverige MEN DET ÄR SÅ JAG VILL HA DET DET ÄR SÅ JAG VILL HA DET DET ÄR SÅ JAG VILL HA DET, snälla låt mig få det, snälla bara en sista gång, snälla låt hjärtat skena, snälla låt benen springa, snälla låt mig få känna hur det känns att vara vid liv, snälla ge mig revolt ett två och tre. Det finns inget jag längtar efter lika mycket. Vet hur det är jag måste nå dit själv, kan jag nå dit själv? Ruta efter ruta, låt mig bli en vit springare, låt mig spela schack tills lilla kungen faller på knä, låt mig zickzacka ända fram till tronen och låt mig se allt det som finns framför bara spela död framför mig, för jag vill inte leva i en dröm, jag vill leva i det som finns nu, jag vill springa för livet ifrån min egen skugga för JAG HAR ALDRIG HAFT SÅ KUL SOM DÅ. Så jag låtsas nu att det är sista gången. Det är det inte alls. Stänger ögonen och låter huvudet intala mig hur dumt det är förstås, men hur jävla bra det känns, förstås. Bättre än inget annat. Ruset, kicken, adrenalinet av att hoppa från en klippa och möta vattenyta och att inte drunkna och att simma och att försvinna och att vara helt jävla sjuk i huvudet, det är så jag vill ha det, det är så jag alltid velat ha det, det är så jag tänker låta det vara. Stänger ögonen. Andas in. Och glömmer bort mig själv.

Det är alltid lättast så.

"vissa föddes med IQ, andra utvecklade det under skoltid. själv har jag inte den blekaste aning" 

klasströja efter att vi slutade nian, knasigt hur den fortfarande ligger och skräpar i garderoben och plockas fram vart tredje år när en behöver känna sig lite dum. till och med grammatiken pekar på bristande IQ. ankan är åtminstone söt. fast den ser ni inte. 

minus; 

mer minus: 

ja, det ska jag.