Jag vet hur det kan vara, det är konstigt att vänja sig. Det är ovant att låta hjärtat vila från omtumlande orkanvindar. Eller kanske vet jag inte alls hur det kan vara och kanske är det därför det är så svårt. Det skrämmer mig att bli klichén som upprepas gång på gång.
Det här är ett helt nytt sätt att se på saken och det var det jag ville ha.
Jag vet inte ens vad jag ska säga, jag vill bara skriva om hur det känns för det är allt jag har, allt jag strävat efter så länge nu. Inga ord läggs riktigt rätt ikväll, tror inte att det gör så mycket. Är lite ledsen, eller kanske bara full till bredden av tårar som har sparats så länge. Imorgon får jag äntligen kyssa pojken som har stulit mitt hjärta och min längtan är så överväldigande. Låt det vara imorgon nu, jag kan inte vänta länge till.
- 21:27
- 0 Comments