I slutet på januari skrev jag några ord om hur det var att vara kär. I februari skrev jag ännu fler ord om hur det var att vara ensam, och kanske är det inte helt förvånande att det är så. Det är så dumt att drömma sig bort hela tiden, men det är allt jag kan göra när jag är stillastående. Äsch, orka. Ord är aldrig tillräckligt tillräckliga för någon som är otillräckligt tillräcklig.

Jag fyller meter efter meter som sedan töms, tas bort, raderas ut med mitt suddgummi för att sedan aldrig nämnas i bokstäver igen, men i mitt huvud hörs det om och om igen. En gång är ingen gång men två gånger är hundra gånger för mycket när allting står på spel. Jag siktar mot toppen, drömvinsten, miljonerna och jag har satsat allt jag äger och har. Visst är det fint att våga hoppas? Visst är det fint att krashlanda? Visst är det fantastiskt att ta stöd med händerna mot hård asfalt efter ett hårt fall (hårt mot hårt) för att sedan stödja sig mot armbågen för att sedan orka knuffa till och komma upp på skrapade knän och till sist rangliga ben och såriga fötter, visst är det fint, visst är det, visst är det fint att orka stå på egna ben?

Och vackrare är att stå ensam med tomma händer och önska efter alltalltallt, lycka är att drömma sig fram fem år i tiden och allt som syns är färgen svart.

Ironin gör så jävla ont.

Jag måste jag måste jag måste.

-Sen sommar. Hon fasade för vinterns antågande mer än något annat men hon gjorde sitt bästa för att tänka på annat, låta bli att tänka på det. Sommarens värme var snart över och då skulle shorts bytas om till långbyxor och linnen skulle täckas över med tröjor och jackor. Ja. Sommaren var snart över lika snabbt som den kom.

--Tidig höst. Löven föll från träden så strax de blivit orange och gul och röd, det gick alldeles för snabbt. Tiden tycktes stå stilla (men hon står också stilla, alltid stilla) men kylan som inte funnits tidigare tydde på annat. Hon undrade, tänkte mycket, analyserade även mer om de gångna månaderna och åren som gått sedan hon till sist blev medveten om sin egen existens men man blir inte klok på nostalgi och sentimentalitet hur mycket man än vrider och vänder eller skär itu det tills bara beståndsdelar av en atom återstår, för åren som gått hade lika gärna kunnat vara en evighet eller bara en minut.

------

Jag har inga ord som är tillräckliga men att försöka går ju - att försöka distansera sig från vad som verkligen hände för att ge plats åt lite mer analyserande av den imaginära kärlek som någonstans ändå fanns där trots att vi aldrig kom tillräckligt långt för att ens kalla det någonting. Den var mer tillgänglig än du trodde. Liksom. Så jävla komplicerad är jag inte, hur svår kan jag vara att förstå? (Jag hatar dig för att jag föll för dig och jag föll för dig för att du är så jävla svår.)

Du fann mig i en kylig junisommar när balansen var som mest rubbad och du blev ett plåster på alla de sår jag burit på, för det var dig jag behövde mer än alltalltallt. Att jaga eller bli jagad och du blev en kanin när jag var en hungrande räv.

--Över mobiltelefonens små knappar formar jag formuleringar som annars skulle få mig att rodna. Jag vet inte vad det är som får mig att bli något jag egentligen inte är, men kanske är det bara jag i en annan skepnad. Jag lovar och svär, de där ögonen måste ha ett finger med i spelet hela tiden. Hur de kan titta som om de såg mig fastän jag är osynlig, genomskinlig, så jävla liten egentligen. Jag låter gärna mitt huvud vila på din axel, om du bara låter mig blunda en liten stund till. Tvinga mig inte att spräcka bubblan av den lilla fantasi vi har här. Tvinga mig inte att se in i verkligheten när jag hellre stannar här någonstans mittemellan, så länge du är med mig. Jag försökte lova mig själv att låta huvudet vila på något annat än tanken på dina nyckelben eller dina ögon som tycks se rätt in i mig fastän jag inte syns och jag försökte lova mig själv att det finns andra saker som spelar roll men jag lyckades aldrig övertala mig själv. Vad ska jag göra nu, när hjärtat slår dubbelslag av ord som inte ens hörs, vad gör jag nu, när ingen annan spelar roll? (Bland fabler och galenskap vandrar jag hand i hand med rädslan. Han har följt mig många år, blivit en trogen vän. Ingen känner mig som honom, för han har sett rakt in i mig.)

------

Jag var nummer 480 i raden av elever som väntade på lite frihet. Jag var ett tresiffrigt nummer utan namn men tio siffror identitet. Med tre veckors knapp marginal klarade jag det och nu kan jag om jag vill (OCH KAN) ta bilen härifrån, vart som helst.

------

Så nu trippar vi på tå, livrädda för att råka trampa en millimeter lite fel i detta fält av minor. Jag håller din hand för att låta dig hjälpa mig att hjälpa mig själv att hålla balansen, men om du ramlar nu så faller vi båda två. Våra fingrar vävda ihop som garn och vi blundar i panik, lägger filtar runt våra hjärtan för att värma och skydda när kylan kommer när vi ligger nakna intill varandra för att hålla oss vid liv. Man kan likna det vid terrorbalansen, eller kanske obalansen, för jag faller alldeles för lätt omkull.

------

Jag känner knappt igen mig, jag kan inte minnas att jag varit här förut. Kvistar och löv skymmer mitt synfält, gör det svårt för mig att se och dimman var nyss här och hälsade på och gjorde mig blind. Jag skövlar skogen för att se vad jag kan finna, men kvar finns ingenting annat än marken jag står på. Nedtrampade kvistar skaver under mina fotsulor men jag får skylla mig själv; jag har vandrat runt och runt i samma spår i en evighet nu. Inget annat lämnades kvar. Dimman kommer åter, gör mig blind och döv och stum, men känslan finns kvar. Jag och marken och alla kvistar och min känsla. Ensam kvar.

--

del ett
två del
ar
och
kanske ett adjö.

Att välja mellan alla livets händelser;

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga. Det är nog en av de få saker som inte har förändrats ännu. Kanske är det just det jag måste lära mig? Vad vill jag ha sagt? Jag får fundera vidare på detta. 2012 har kommit och gått med stormsteg (än är det inte över dock) och det är fantastiskt galet läskigt chockerande magiskt vad det redan fört med sig. Så mycket vänskap och kärlek och jag har funnit mycket tröst i min omgivenhet. Eller alltså, jag har nog lärt mig att finna tröst i mig själv också. Det vore väl förjävligt om man inte lärt sig det efter arton år. Hysch, hysch.

Vart tog egentligen sommaren vägen? Om mindre än två veckor är jag tillbaka i skolbänken och jag hoppas för min egen skull att jag kan ta tag i det lite mer seriöst. Vet ni vad jag gör sen?

Inte jag heller, men ett flygplan och en fleratimmarsresa på väg mot en annan kontinent är inräknat. Sedan får vi se. Sedan har jag ingen aning.

Så, det här med kodspråk känns så jävla överflödigt nu för tiden. Vad tjänar min ärlighet på att vara hyschad och dold? Men samtidigt finns det saker man kan vara allt för ärlig om alldeles för tidigt, då det skulle bli så väldigt konstigt. Hur som haver är hösten snart här och som varje år undrar jag vad dessa månader av gult och rött och oranget ska föra med sig. Jag tror inte att det blir en kenthöst och det är inte för att jag tror eller vet att jag har vuxit ifrån dem, (kan man ens växa ifrån sina banrdomshjältar? kanske? jo, kanske.) utan mest för att det känns så lättande att kunna säga att det är en tröst jag inte längre söker. Inte på samma sätt som förr.

(Jag var visst någon annan förr(?!?!?! hoppsan.))

Vet ni vad? Det är läskigt att växa upp. Det är läskigt att tro sig vara ämnad för något ganska bra, och det är läskigt att sikta dit. Det är läskigt att vara rädd för att misslyckas, det är läskigt att vara medveten och att se, att behöva kämpa lite extra bara just för detta. Det är läskigt att vara höstig och glad samtidigt och det är läskigt att titta in i ögon man aldrig mött. Det är läskigt att vara ganska lycklig.

Och såklart:

Här kommer rädslan, gamle vän 
När alla fjärilar i magen vaknar upp.

Någonstans på vägen mellan förr och nu råkade jag tappa mina ord. Språket fastnade i hjärnbalken, sekunder innan det nådde mina fingrar. Över hårda knapptangenter lät jag alltid hjärtat gå till spillo, eller själen som slogs i spillror som nysnöad diamantmark under mina fötter. Hur limmar man ihop glassplitter av en krossad vision? Lät handen snudda kinden för att känna om det känns och nästan bedrövad över resultatet lät jag blicken falla ner. Man kanske borde lära sig det där med att distansera för att bara slippa men en öppnad hjärtedörr är så förbannat tung att stänga.