kometregnet: april 2013

För det jobbigaste för mig är inte att vara den lilla psykhoran, det värsta är att behöva hålla masken framför ansiktet fastän jag har någon att älska, någon att bry mig om. Tycker inte om att behöva vara sårad inför någon som inte vet hur man ska rädda och därför låter jag hellre bli det. Fast vissa dagar vet jag inte vart jag ska ta vägen men att ringa dit och be om att bli inlagd vore så förödmjukande att jag hellre ligger hemma i fosterställning och skriker in i kudden efter lite lugn och ro. Borde sluta vara tyst, borde sluta dölja allt som händer inombords men det är lite lättare så och någon dag går det kanske över. I tystnad

Ja, allt går över i tystnad.

Nattliga tidsfördriv.

Detta är ett av dem. Fram tills nu har jag dock spenderat några timmar ändlöst scrollande genom olika titlar på netflix, tills jag till slut fastnade på en film jag velat se men inte tyckt varit värd att laddas ned, nämligen Limitless. Tyckte den var helt okej, gillar inslagen av minnesförlust och fragmentering & tanken på att få åtkomst till 100% av hjärnkapaciteten lockar.

Har idag även spenderat timmar i telefonen, vilket de senaste tre månaderna har varit standard. Vet inte varför det dock är mer uttröttande när samtalen varieras av flera olika personer, men kan så vara att det beror på ett måste att variera sig i samtalen, samt att behöva engagera sig i mer än mitt eget mående.

Mår inte allt för dåligt för tillfället, är mest rastlös, vill göra något fint av natten men borde spendera den liggandes i sängen, sovandes för en morgondag. Imorgon måste jag upp tidigt för skola samt att jag ska iväg för provtagning. Förra månaden var det egentligen meningen, men fick då inte lämna något blod för att jag hade en ny partner inom loppet av tre månader. Därför åker jag än en gång till lasarettet för att denna gången faktiskt lämna några droppar blod, så det kan testas och se om jag är lämplig som blodgivare. Dessvärre har jag på senare tid drabbats av nålfobi av värsta sort, så imorgon kommer vara lite av en mardröm för mig.

Har egentligen inget värt att förtälja över huvud taget, kan tycka att det såhär i nattetid bara är himla skönt att sysselsätta fingrarna och låta hjärnan jobba för att formulera ord och meningar, som kanske egentligen borde präntas ner i syfte att rädda mina fruktansvärda betyg, men hoppet om att ta mig till ett annat land försvann redan på sommarlovet efter ettan. Dessutom hade jag inget särskilt som höll mig kvar innan dess.

Nu har jag ett helt annat liv här. Trots att jag är uttråkad i stort sett varje dag så försöker jag att sysselsätta mitt sinne med tankar om en vacker framtid. Även om jag nog kan nöja mig med det jag har i åtanke så är jag rädd för att ångra mig när jag blir äldre. Inte för att jag någonsin kan tro att jag skulle ångra något så vackert som att dela det med några jag älskar, men jag är även rädd för att jag ska hinna tröttna innan jag hunnit dit.

Är fullt medveten om att jag måste få lite ordning på mitt huvud innan jag ens borde tänka tanken på att stadga mig, och att göra det när jag fortfarande är så här ung gör mig vettskrämd. Än en gång, om jag tröttnar? Om jag inser att det finns mer i livet än att ägna sig åt någon annans lycka för att fullborda min egen? Om kärlek är något som övergår från just det, kärlek, till något som liknar en desperat önskan efter att slippa vara ensam, vad gör jag då? Är rädd för att förstöra mig själv.

Det dumma med allt det här är att ingen tycks ta mig på allvar. Hur jag än går till väga, hur högt jag än skriker, så är det aldrig någon som lyssnar. Jag skriker för döva öron, leker charad inför blinda människor. Det borde inte vara såhär, jag vet det, jag vet att det finns mer till livet än det här!

Men jag vet inte vart jag ska finna det. Jag vet inte vart jag ska leta, jag har gått vilse.

Jag tror att det jag behöver allra mest just nu är någon som lyssnar. Eller någon som förstår. Men jag har önskat efter min andre hälft i alla skepnader i hela mitt liv och jag vet att jag har lång tid kvar att leva men jag vet inte hur länge jag orkar vänta mer för jag har kommit så långt att jag är övertygad. Om det negativa. Är trött på att leta runt alla gathörn efter en rygg som tycks bekant, efter en människa som vänder sig om, som om den känner av min närvaro, som för att vända sig om, och se. Och se mig.

Men att vänta är alltid att vänta för länge.