Jag hade så klart inte förstått det. Inte förrän ikväll. Makt är ett atomvapen men i detta krig är jag resistent. Till ljudet av mitt skenande hjärta så stred jag, och vann. Igen och igen och igen och jag har lovat mig själv att aldrig sluta strida. Jag skall alltid vinna, jag lovar. Jag lovar mig själv. Jag kände mig så dum för dig. Men du vet, jag fann dig när jag var ganska hel, men det var inte bara du som plockade isär mig. Allt låg som i rullning och ödet brann. Tid för förändring och sår skulle rivas upp, sys ihop, rivas upp, sys ihop. Igen och igen och igen. Jag var så dum för dig så naiv för dig så hel innan dig, men så dum för dig.

Du hade inte förstått det heller. Inte förrän ikväll. Jag tänkte aldrig någonsin backa för dina kränkningar och kärleksförklaringar. Jag må ha varit dum, men jag vet vem jag är även i de svåraste kriserna. Det visste du ju inte, men att försöka krossa någon som är diamant kräver en teknik du inte besitter. Slumpen slog så djävla hårt i mitt ansikte, och jag skriker högt. För att jag får, för att du har ingenting att säga till om, för att jag inte låter dig kontrollera mina stormar.

På nätterna var det svårast. Då jag saknade och du skavde och jag kände allt för väl hur det var att vara lämnad ensam. Egentligen var jag aldrig ensam, jag bara valde att ställa mig lite på distans. Titta på mig själv ur någon annans ögon. Kanske var det så jag slutade vara naiv. Ärligt är härligt, men då skall det vara av rätt skäl. Och du gav mig inte bara en lögn. Du gav mig ett hav av sanning, men en öken av lögner och det var där jag nästan fastnade. Tjock luft och utan både föda och vatten. Allt jag skrev var från mitt hjärta, eller kanske min naiva själ, men jag skrev åtminstone från mig själv. När nätterna var som svårast så sov jag alldeles för lite. Så dum för dig. Allt för dig. Blottad, naken, någon annan för dig.

Stundens hetta och jag brände mina fingertoppar på bara tanken. Tanken på din hud mot mina fingertoppar. Redan tidigt började du fråga och fråga och undra och fråga och jag visste ju men jag förstod inte innebörden av det. Och det är klart du inte släpper taget helt, det gör nog inte jag heller - en utmaning är det jag alltid letar efter, och jag visste det, jag vet så djävla väl, att varenda gång hade blivit så svår. Så svår och så bra och så djävla magiskt. Så jag plockade bort lite av mig själv, bit för bit. Det var acceptabelt att vara lite isärplockad, det var så du ville ha mig. Det var så du ville ha mig och det var så du fick mig. Men att plocka isär sig själv bit för bit gör ondare än rakblad men för en stund var det värt det. För när du verkligen tycktes förstå mig, om så bara för en halv sekund, så slog jag mig själv gul och blå. Jag var så, så, så, så dum för dig.

Du får väl skava, du får väl riva, du får väl skrika i mitt öra. Jag lyssnar och jag hör, men jag väljer att inte krypa. Om du förstår eller inte är för mig likgiltigt, men jag förstår och jag vet och det räcker nu. Och hundra gånger om, så är jag är hellre dum för min egen skull.

Adjö.

Jag föll för dig. Jag. Föll. För. Dig. Och nu, några timmar efter vårt avsked, så sitter jag här och försöker andas. Försöker finna inspiration till att hitta andra fina saker. Jag har väntat. Så länge. Och jag ville vänta längre. Men jag bestämmer mig. Istället för att stanna upp och tänka på det så svingar jag mig fram och tillbaka, så fort det bara går, mellan tankar och känslor och tomhet, allt för att jag ska hinna gå igenom känslorna så fort som möjligt. På en millisekund har jag gått igenom det, insett vad som gick fel och sedan gått vidare. Om det var så enkelt. Sving hit, gråter, sving dit, skrattar. Sving tillbaka och jag stannar upp ändå. Tittar livlöst ut genom fönstret. Dog jag nu? Solen skiner. Borde gå ut. Njuta lite. Hur man nu gör det med regn i huvudet. Likgiltigt stirrande och stormande inre väsen. Jag är inte bara osäker på vad vi gjorde, utan också lycklig och arg. Allt på samma gång. Försöker tvinga mig själv att se vår död i vitögat. Tidigare fungerade sådant. Tidigare var jag någon annan. Jag var någon annan innan dig. Men jag tvingar mig trots det, att titta in i avskedets vitöga. Låter bli att tänka på vad som hade kunnat bli. Låter bli att tänka på dina imaginära händer på min hud, för det sänder allt för stor låtsad lycka genom mig. Låter bli att tänka på en imaginär hand runt min strupe som försiktigt trycker. Hårt men försiktigt. Hur jag sakta, sakta kvävs. Men jag skall inte stanna upp. Jag springer och inser att allt och inget följer efter mig. Bara mig själv och min skugga. Men att känna avskedet runt min hals, hårt och försiktigt, det får mig alltid att stanna upp. Ändå. Det får mig att tänka på dina händer. Ändå. Och trots att jag bara hade börjat lära känna oss så känns det. För jag ville utforska din värld. Jag ville att du skulle utforska min värld. För att jag tror att du skulle förstå.

Men nu, några timmar senare. Andas. Låter bli att tänka på en annan framtid. Ingen vet. Det har jag sett till. Men dina ord finns överallt på www. Det har jag sett till. Ingen vet. Men jag vet, nu, några timmar senare. För nu är det slut.

Nu är det bara slut.

Visst har jag rätt att hata? Ja, jag har rätt att hata. Jag får prata strunt och skit och ångra att jag föll. Egentligen ångrar jag ingenting, annat än att du inte öppnade upp dig för mig. Men jag har också rätt att sakna, för jag saknar, och det gör ont någonstans i halsgropen. Där jag tryggt förvarade dig för att kunna plocka fram våra samtal lite senare, när jag behövde dem som mest. Min lilla röda bok är fylld av ord om och till dig. Allt till dig och oss. Jag vet att du ljuger så jävla väl, men jag tror inte på dina lögner. Jag ser igenom dem bättre än du själv ljuger. Det här är kanske inte mina sista ord om dig, men det må vara mina sista ord om OSS.

Du vet inte själv, men du öppnade upp dig så väl för mig igår. Allt syftade på kontroll, och jag vägrar bli kontrollerad. Jag kunde inte ge dig den undergivenhet du sökte, och detta är vad jag fick. Jag är stolt över mitt val. Det skall du veta. Jag tänker aldrig någonsin falla offer för en maktkamp igen. Det har hänt allt för många gånger. Att du kallar mig feg är bara ett sätt att reflektera din egen rädsla. Och jag är inte rädd. Jag. är. inte. rädd. för. dig. Det största som du framkallat i mitt sinne är en undran om vad som hände dig. Förvirring från början till slut, och jag kände dina lögner redan då. Så, jag har rätt att hata. Jag har rätt att sakna. För du var bra. Du var underbar. och dina ord var poesi. Men att så vackra ord var bara lögn? Det tror jag inte. Svartsjuka kommer från något annat. Svartsjuka är inte bara svartsjuka. Svartsjuka är något som grott och växt från grunden. Sårad kärlek, förlust, osäkerhet på sig själv. Svartsjuka är mer än bara svartsjuka, och svartsjuka är det du gav mig. Det är inte på riktigt, men det är mer äkta än du tror.

Som det kändes var det ingenting. Eller så var det allt. Jag har börjat tappa fotfästet om skillnaden. Någonting i mitten och något som gjorde ont. Men det får hellre bli storm i mitt inre än att jag skall tygla mitt väsen.