söndag. Jag vet inte sist jag kände mig så här tom. De senaste dagarna har varit intensiva, men kanske ännu tommare än idag. Medan helgalkoholisterna drar sig till mig som magneter och jag mest försöker fly från alla, helst precis alla, så glömmer jag vad det är som egentligen händer. Den här söndagen är egentligen precis som vilken söndag som helst, om en bortser från att jag knullade med någon på internatet och han nu springer efter mig som en hundvalp, trots att det var han som uttryckte sig så väl om att han inte ville ha ett förhållande, trots att det var han som visade sig så jävla ointresserad. Såklart är jag inte heller intresserad. Nej. Jag orkar inte. Fick en liten känsla av att det kanske vara annorlunda när han pratade om hur mycket att tycker om att mysa och så. Fast såklart så var det inte sant, såklart så var det bara prat för att få in sin pez i min pezbehållare.

Såklart bryr jag mig inte egentligen, men jag bryr mig om att jag är så himla naiv jämt. Nåväl. Jag bryr mig inte, såklart. Men jag bryr mig om att sluta bry mig.

Eller kanske ljuger jag, jag vet inte. Jag önskar att det var okej för mig att lita på något vackert, alltså INTE MED HONOM utan bara överlag. Längtar hela tiden efter något som får mitt hjärta att slå så jävla hårt att det känns som om hjärtat hoppar ur bröstet.

det visste jag inte själv förrän nu. det är lite läskigt men samtidigt jättevackert.

har så motstridiga känslor. hur kan jag älska någon jag hatar, bara för att jag inte kan få hen? eller kan, jo, men egentligen inte vill. jag vet verkligen inte vad det är som händer inom mig just nu men jag håller på att utkämpa ett krig. är så utmattad, så trött, så jävla dödstrött på att kämpa. orkar knappt ta ett endaste steg till i rätt riktning men jag vet att så länge jag fortsätter kämpa så kommer det alltid, alltid lösa sig. hur ledsen jag än är och hur många slag i magen jag än måste ta. metaforiskt talat, alltså.

fick idag nyheter som jag vet kommer underlätta, men även göra saker och ting svårare. jag vet nu varför jag inte klarat skolan, jag vet nu varför det är så svårt för mig att lyckas hålla en röd tråd i allt jag gör, och jag vet nu varför jag aldrig någonsin klarar av att göra sådant som känns tråkigt. jag har alltid velat mer än jag klarar av, eftersom jag alltid önskat att jag ska klara av sådant som egentligen borde vara självklart. sådant som en gång i tiden fick mig att spinna och gå igång. att skriva var en av de sakerna. jag vet inte riktigt vad som hände men någonstans på vägen mellan ungdom och vuxen så tappade jag det. ord var det enda jag hade, och när jag tappade det, lusten och motivationen, så kändes det som om jag tappade allt. hah. istället fann jag bild. jag lät pennan styra vart mitt sinne skulle föras och sedan dess har jag inte slutat. förrän nyss. inget jag ritar blir riktigt bra, och varje penseldrag eller pennstreck känns krystat.

jag hoppas att jag ska finna något. något nytt. ett sätt för mig att uttrycka mig på igen, något som inte känns krystat och svårt. jag har alltid varit en väldigt kreativ person, någon som varit tvungen att få utlopp för sina känslor på något vis. vad det varit har egentligen inte spelat så stor roll, så länge det har känts rätt.

vet inte riktigt vart jag ville komma med allt det här. mitt ex har funnit någon annan och det krossar mitt hjärta lite grann. samtidigt som jag vet att det aldrig skulle fungera mellan oss så vill jag försöka om och om igen bara för att veta att han ska finnas där. men jag vet att jag inte kan göra så. jag vill inte såra, inte mig själv men allra minst honom.

och jag har idag fått konstaterat att jag har add (adhd fast huvudsakligen koncentrationssvårigheter) och det känns så jävla läskigt. läskigt på ett bra sätt. äntligen, som sagt, vet jag varför jag inte klarade skolan. osv.

läskigt är bra. att ha ont i hjärtat kan vara bra. det gör en mer ödmjuk, även om det mest känns som att jag skulle behöva en hel hög av lite glädje just nu. och en kram. eller jättemånga.

hejdå.

blir så ledsen på mig själv för att jag inte förstår att jag inte tycker om dig. jag vill inte vara med dig, men bara för att du pratar om att vara fri och få ligga runt och du kommer aldrig träffa någon som mig, alla utom de sista orden får mig att vilja vilja vilja. hur sjukt är inte det, efter allt? efter alla lögner du gav mig och alla känslokalla ord. ädnå så saknar jag dig när jag inte kan få dig. hur jävla dum i huvudet är jag inte? efter allt detta?

jag kan liksom inte skylla på dig heller, jag vet inte om det handlar om att du försöker spela med mig, eller om du fortfarande ljuger för mig. eller om jag ljuger för mig själv. fattar verkligen inte hur jag kan vara så skadad på djupet att jag faller gång på gång hur ogärna jag än vill.

vi har gjort varandra så illa, kanske jag dig allra mest ändå? om jag inte hade träffat dig hade jag kunnat fortsätta gå runt och vara dum och låtsas som om allt vore fint. det vore så jävla vackert att kunna låtsas. istället står jag här ensam och det är ju jag själv som gör mig så jävla ensam. så djupt inrotade mönster att det är så svårt att försöka fylla dem igen.

jag vet inte ens längre. varje gång jag tror att jag börjar bli bättre faller jag tillbaka.

jag vill ju egentligen inte erkänna det, eftersom det skulle innebära att jag erkänner för mig själv att även jag gjorde fel. jag skulle behöva erkänna för mig själv att jag är så långt ifrån den där tiden då min själ ska vara läkt och hel och inte längre full av sårskorpor. jag borde nog försöka inse det snart, att det som hände inte var mitt fel och att jag kanske inte behöver gå runt och vara rädd och arg. men samtidigt så är det kanske lättare så.

egentligen känns det inte så mycket. mest om nätterna kanske, när mörkret och jag lämnas ensam. jag hade glömt hur det kändes att bli kramad av ett mörker som kan krama hårdare än allt annat. men du vet, till slut kommer en till en punkt i livet då en inte orkar gråta längre. mitt i en panikattack så tar tårarna bara slut och en blir apatisk. det är lättare så ibland. det är lättare att stänga av gråten och finna ilskan, för att en över huvud taget ska orka armbåga sig fram.

jag måste hitta något att skrika och slåss över, och jag vet inte än om jag insett att det är mig själv. kanske är jag på väg dit, kanske fattar jag någon jävla gång att allt handlar om mig. kanske inte för alla andra, men för mig. eller kanske har jag blivit alldeles för egoistisk eller kanske orkar jag för helvete inte bry mig längre. för ångesten att vara bland människor och att faktiskt vara fel, och att bli kritiserad, blir för mycket. jag vill inte bry mig längre. låter bli att göra det från och med nu. eller kanske för länge sedan.

ett övergrepp är svårt att hantera.

ibland slår det mig hur otroligt rörd jag blir av vissa människor. människor som på något sätt tilltalar mig har jag väldigt svårt att släppa, nästan til öden grad att den blir en glorifierad obsession. men samtidigt som jag vet att detta kan vara otroligt jobbigt och påfrestande både för mig och andra så är jag tacksam att jag ibte är tillräckligt känslokall för att inte kunna tänka att människor är speciella och fina. och eftersom dessa människor oftast på något vis är ganska lik mig själv så verifierar jag även mig själv och min dåliga självbild.

det händer ibland att jag inte förstår mig på människors handlingar. fina varelser som väcker min uppmärksamhet, som får mig att vilja ha mer. men som sedan av oförklarliga anledningar sedan säger stopp, det räcker. på grund av detta har jag distanserat mig från människor ganska mycket och tagit på mig ett lager människa som inte känns som mig själv. för att det alltid tycks vara som så stt jag ibte är tillräcklig. och jag vet det själv. jag vet att jag är otillräcklig ibland, jag vet att ibland, eller ganska ofta, är jag såpass intensiv att människor går omvägar för att de inte orkar prata med mig. och det gör egentligen ingenting, tror jag. jag tycker om att vara intensiv, det ger mig ett intensivt och spännande liv. något värt att minnas. det jag inte är okej med dock är när människor börjar håna mig, skratta åt mig och prata strunt om mig bakom min rygg. jag önskar att människor vågade vara såpass raka att de kunde ta det med mig personligen.

jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt. jag har saker att säga, men det mesta är svårt att säga rätt. eller över huvud taget. försöker bara få igång mitt skrivande lite igen, för att kunna ventilera. ord är bra på det viset.

måste sluta knulla med folk som äcklar mig. inte för att personerna i sig är äckliga, dumma, utan för att jag bara låter det vara precis ett knull. inget mer. jag låter mig själv bli utnyttjad för jag har inte längre något annat sätt att skada mig på som fungerar.

nätter som den här är sådana nätter då jag skjuter fram mina måsten till lite längre fram. nätter som denna tycker jag väldigt mycket om att vara vaken och inte göra något särskilt alls, förutom att lyssna på musik och röka ut genom mitt fönster. det luktar förjävligt i mitt internatrum ibland men det struntar jag i.
nätter som denna är jag nästan rädd för att somna, för att jag inser att tiden går lite för fort. att den tid jag har här just nu är slut snart, redan om ett år, och även fast jag vissa dagar är så uttråkad att det vore lättare att vara ledsen och bara vilja ligga i en säng, gråtandes i ren och skär panik, så är jag så förbannat lycklig. lycklig över att jag kan tillåta mig själv att ha tråkigt, lycklig över att tristessen inte skär sönder mig inifrån och ut, lycklig över att inse att jag aldrig förut varit såhär stabil i mitt psyke. någonsin. nätter som den här inser jag att jag kanske har en framtid värd att göra något bra av, även om jag har så förbaskat lång tid kvar innan jag når mina mål, och ett av mina största delmål är att inte ge upp mitt stora mål. jag vet vad jag vill, men på grund av min bristande närvaro i gymnasiet måste jag ta en flera år lång omväg. det gör kanske inget. jag vill verkligen av hela mitt hjärta klara av detta. som sagt, jag tänker kämpa för att inte ge upp. ge aldrig, aldrig upp, även om det är över något så töntigt som att skaffa sig ett lågavlönat yrke någonstans. omvägar kan vara bra. den här omvägen, som ledde mig till fornby folkhögskola och borlänge och fantastiska vänner, den omvägen är det bästa som hänt mig. det trodde jag inte.

och så har jag fantastiska vänner. frågade lite på skämt om jag inte kunde få vara inneboende hos dem i sommar och jo!!!!! jag kommer vara borlängebo även i sommar. vet inte ens vad jag ska göra för att kunan tacka dem. har världens finaste vänner. jag skulle kanske inte klara av en sommar till i orsa. om jag måste, givetvis. men jag har inget liv där. inga vänner. ingenting. det enda som livet kretsar omkring där är alkohol, sömn och bråk. jag vill inte det.

nåväl. livet ordnar sig alltid. tänka sig, va. det trodde jag aldrig.

du lät mig somna med huvudet i ditt knä och det kändes så himla normalt att det var du och jag, trots att vi inte uttalat orden, trots att vi nog aldrig kommer göra det. på morgonen pussade du mig på pannan och sa "jag går till jobbet nu" och jag smög upp till toaletten direkt efter du stängt dörren, sen somnade jag i din soffa. vaknade en stund senare, spelade tevespel och väntade på att du skulle komma hem igen. strax efter tre kom du hem med pizza till oss båda, vi tittade på house of a 1000 corpses för du trodde att jag skulle gilla den, och det gjorde jag. sedan skjutsade du hem mig, gav mig en hejdåpuss och åkte sedan hem till dig igen.

tycker om dig. vet att jag inte borde, men det gör jag.

alltså för i helvete. hela jävla helvete. vad fan är det som händer? blir nästan arg. är så förbaskat jävla glad över att ha lyckats avsluta alla sorts relationer till män som är intresserade av mig. fattar inte ens hur så många kan vara intresserad av mig, det här börjar nästan bli sjukt. han. T. han hörde av sig igen, och det var han som liksom kommit närmast under den här tiden. närmast att få mig att falla, och nu skriver han igen, skickar hjärtan och undrar hur jag mår. vad i hela jävla helvete, vad håller du på med, människa? guuu.

jag är en sån där en blir kär i på avstånd, innan kontakt, innan närhet. jag saknar att vara nära någon.

idag har jag och han känt varandra i tjugo dagar, och det är ju för fan ingenting, absolut ingenting, men herregud vad intensivt det har varit. så därför pratade jag med honom igår, sa att jag behöver en paus från allt det här. bjöd honom på fest i fredags och allt var sådär jättekul, men i flera dagar efteråt fick jag mindre fina flashbacks. minns hur jag halvt avklädd sprang ifrån hans bil någon gång mitt i natten i ren panik. jag vet inte varför, och jag frågade honom, han vet inte heller. fast jag tror att han ljuger.
så därför. därför sa jag att jag behöver en paus. fick ett "okej" medan han skjutsade mig till hemköp och tillbaka och sedan var det inget mer med det. jag som hade gått och varit nervös sedan dagen innan pga är så förbannat konflikträdd. men det gick bra.

det kändes mest så himla fel hur jag kunde tycka så illa om någons personlighet men ändå få känslor för personen, och jag vill inte just nu, vill inte vara tillsammans med någon, vill inte låta någon ta upp för mycket av min tid. kanske gjorde jag fel, men troligen inte.

jag lovar för mycket till alldeles för många. går på dejter jag är totalt ointresserad av och förstår inte varför jag inte bara säger nej. stopp. ni vet. nu räcker det. känner egentligen så, att det räcker nu. vill inte ha något, någon. vill få vara ifred. och ändå gör jag raka motsatsen till det jag vill. ugh. vad håller jag på med?

OCH OCH OCH HERREGUD
vad fan har jag gett mig in på?
anledningen till att jag har min nuvarande kk är att han skrev till mig och vi började prata. pretty usual stuff. grejen är den att han undrade om jag kände någon som behöver en krokimodell. japp. inget konstigt med det egentligen. jag tänkte att jag kunde fråga på min skola, eftersom det var sådär lagom lägligt att vi faktiskt har börjat rita kroki nu, så, ja.
said and fucking done, nästa vecka ska han stå modell för hela min klass plus konstkursen. insåg i efterhand hur otroligt jobbigt det kommer bli, ja.
så går det när en inte använder hjärnan innan man sätter sig i kniviga situationer!!!!!!!!!!!! kukens kukvrede.

vägrar erkänna det för mig själv. men för att överleva kan jag aldrig mer träffa dig. borde prioritera rätt men är inte ens säker på att jag besitter förmågan att göra det. hur säger man nej?

och vi ska ses igen i helgen. förstår inte ens hur jag kan vara förmögen till att känna något för någon alls. men det gör jag. och det är så dumt, för jag tror inte att du och jag någonsin kommer bli något mer än några gångers enstaka knull. jag är så naiv. jag faller för lätt. hoppas att det ska vara lika mycket på låtsas denna gång som alla andra.


 och förutom allt detta så har jag fått veta att hela mitt förra förhållande var en lögn. allt som någonsin sagt var en lögn. jag hatar honom för att fortfarande tror att han har någon makt över mig. det spelar egentligen ingen roll, han har ingen makt. men jag känner mig väldigt, väldigt lättlurad.

det är söndag vid lunchtid
och sånt där som man inte ska säga högt egentligen:

jag ska åka buss i en timme för att suga lite kuk och få några pussar

är det okej om jag blir lite kär i dig? bara lite sådär precis lagom så jag fortfarande vill vara med dig men inte så pass att jag blir sårad när du pratar om andra, du vet. jag känner dig egentligen inte alls, men tycker du är ganska så fin ändå. vill skylla på dig, men vi hamnade på fel buss och kissnödiga som fan fick vi sitta och pinas i en timme. det gjorde visserligen inte så mycket, för även om jag tyckte att stämningen var lite pinsam kanske, så var jag full på två öl och var väldigt nervös. det tog bara en två och en halv timme från det att vi träffades första gången till att vi hamnade i din soffa och jag lyckades döda dig tre gånger på halo. visserligen dödade du mig tolv gånger, men det var ändå min första gång. du bjöd på förbannat gott, svart kaffe och körsbärsvin, jag hade sönder ditt vinglas. "det gör inget, nu har jag precis jämt antal" och sedan tog du ett hårt tag om mitt hår och kysste mig och sedan, en timme senare, satt jag naken, eller ja, invirad i en filt, igen på din soffa. jag hade hunnit klä på mig och klä av mig igen inom loppet av en halvtimme pga en vadslagning. såja. idag går jag till sängs i min egen säng med vackra blåmärken här och där och ett lugn i huvudet jag inte känt på länge.

tycker du är jävligt gullig och vill ha kvar dig ett litet tag i mitt liv,