För en vill ibland lära sig att ta tillvara på vackra ögonblick, som de där sista blinkningarna innan något blir annorlunda, jag vet nämligen att det är på väg. Vill minnas snällheten och matlagningen mitt i natten och musik som berör oss båda samtidigt och inte att turas om i känslan, om ord som inte får uttalas och definitivt inte tänkas. Låter några av dessa dagar bli ett nytt intryck i vardagslivet, en själslig resa av annorlunda kultur. Ger det en chans att strunta i spermakärlsmusik där kvinnor uttrycker sin smutsiga lusta om mäns erigerade påle. Fast vem är jag att döma, men jag pallar inte sånt bara. Även fast jag nu på senaste månaderna (sen jag blev någons partner in crime) försökt säga JA istället för NEJ inför allt och i flera fall fått konsekvenser av lustiga och ibland jobbiga slag. Som när jag och E snubblade av en spårvagn, jag alldeles för påverkad av något grönt och därefter liksom insett att vi är på fel gata, på fel hållplats, med ett enda hinder från att hamna rätt. Lekte barn på nytt, någonstans i femtonårsåldern, och klättrade upp för det som för mig var ett litet miniäventyr fast för någon annan bara dumhet. Den där backen fick mig att skratta medan mitt sällskap mest var arg. Sådant som gör mig ledsen, att jag fortfarande uppskattar dumheter för det är just det som ger mig det adrenalin jag behöver. Jag behöver någon som uppmuntrar mig till de värsta farorna och som sedan får mig att skratta åt det. Även fast jag har svårare för de intrycken nu än då, även fast jag liksom behöver mer och mer för att överrösta de inre himlastormarna, så kommer jag minnas det som till slut får mig att längta tillbaka, tillbaka till unga år.

Om en ska försöka vara lite realistisk (varför jag nu skulle välja det, eller kanske är det lösningen på allt? Att hitta dit). Det är nattetid, något som jag blivit mer förtjust i. Vet om att sömn är viktigt men jag har ju resten av livet på mig. Vill försöka minnas varenda blick jag fått som talar om den kärlek jag alltid sökt och även fast jag på ett sätt funnit en trygghet jag aldrig tidigare haft så har jag visst förlorat en annan - ensamheten. Visst är det tråkigt att tro på att en kan bli lycklig på det viset. Är tillomed medveten om att DET ÄR INTE SÅ. Men kan liksom sakna känslan av mörkret som kramar en hårdare än någon annan varelse är kapabel till. Önskar att någon kunde. Men det är inte så. Därför är det svårt att vänja sig, därför söker jag mig om på nytt efter något att känna på riktigt för jag vet, jag vet hur lätt det är att känna allt på samma gång om jag bara vill. Eller inte vill.

Trasiga ungdomsår som föralltid kommer sätta osynliga livs-sår i själen men som måste blekas med tiden. Jobbas bort. Även fast ingen egentligen någonsin lyssnat på mig på det sätt jag behöver, även fast jag kanske alltid kommer vara något udda utan att någon förstår varför, inte ens jag själv, så vill jag försöka mitt allra mesta bästa att laga mig själv. Även om det är det svåraste jag någonsin kommer göra, så kanske har jag hittat den som gör mig hel. Det sägs att en kommer veta när det händer, som en elektrisk chock genom bröstet, som mina barndomshjältar så vackert beskriver det. Fast jag tror på ödet så är jag inte säker på att man någonsin kommer veta. Istället för att veta så kan en ta tillvara på vackra ögonblick, låta hjärtat möta andra hjärtan, känna hur det känns på riktigt på ett fint sätt. Det är vad jag vill göra. Att veta är nog ändå ganska tråkigt.