Jag har hunger i min mage, men den i hjärtat är nog värst. Den är omättbar, ihålig, vrålande stor. Den i hjärtat har funnits där så himla länge och det finns inte en endaste bokstavskombination som kan förklara vart den kommer ifrån. Kanske söker jag fortfarande efter den ultimata flykten, kanske trodde jag att jag hade funnit den i dig. Men det jag trodde skulle bli något stort och vackert blev bara låga viskningar och blickar över ett fyllt rum av andra ansikten och högre röster. Hur kunde du inte se, egentligen? Hah. Jag lärde mig i alla fall till slut att inte bry mig. Insåg nog att det var väst så trots allt. Istället blev du ett blåmärke på mina knän när alkoholen i min kropp gjorde mig dum. Jag såg nog egentligen aldrig oss som något vi. Inte du heller, tror jag. Men jag hungrar fortfarande, längtar fortfarande. Bara inte lika mycket nu som då.