Efter timmar av ändlöst velande har jag äntligen insett att det är dumt att sakna, mest av allt sådant jag vet att jag aldrig kommer få. Sedan handlar det också mycket om vad jag gör för att få det, och just nu, inte särskilt mycket. Funderar mycket på att göra en helomvändning, för det är precis vad jag skulle behöva just nu. Något som krossar alla mina principer, eller åtminstone försätter mig i chock. Jag behöver våga mer, våga bli utelämnad inför de jag fortfarande bryr mig om, eller helt enkelt visa det. Att jag bryr mig. Men det är svårt när jag gång på gång fastnar i denna situation. Stänger in mig och vägrar att prata med någon, enbart för att jag är rädd för att någon skall förstå. Men är det inte konstigt, hur jag ändå alltid, letar efter någon som skall förstå? Någon som bara vet. Någon som kan hantera det.

Men så fastnar jag igen, och jag har för lätt för att bli kär. Det trodde jag inte om mig själv. Någons hand i min, och en lätt smekning över ryggen, någons andetag i min nacke när jag sover. Ni vet inte. Jag vet inte. Men jag saknar. Saknar någon jag inte kan få.

Läser andras drömmar och försöker tyda dem, enbart för att jag saknar mina egna. Det lilla jag mindes av drömmen i natt var förödmjukande, men det var åtminstone något. Längesedan sist och jag undrar om det beror på de där små, vita tabletterna som förr gjorde mig så avtrubbad och tom. Det sitter i lite för länge, jag blir inte riktigt av med känslan. Röker lite mer än jag borde. (Med tanke på att jag de senaste två veckorna bara hållt mig till en cigarett om dagen och nu, tre, fyra, till och med fem.) Men det ombytliga vädret är det enda som kan väcka mig ur mina drömmars värld, som den dagdrömmare jag är. När det snöblandade regnet inte träffar mitt ansikte är jag aldrig rikigt lika levande. Söker mig gärna dit, till drömmarna, lite för ofta, så fort jag blir rädd. Men jag har blivit rädd för mina tankar, då trots positiva tankar gör mitt huvud det mesta för att sänka mig. Som om jag led av något bortom mitt medvetande, något svårt att finna. Eftersom jag allt för ofta fylls av en känsla av ensamhet anser jag att jag inte har någon att tala med längre, även om någon säkert skulle lyssna, kanske även förstå. Men kanske söker jag bara någon att slappna av med, för jag hade det förr och för jag har hamnat där igen. Hamnat i det där stadiet då jag bara känner mig fel. Och vad kan bota denna känsla så bra som en känsla av lugn? Jag vet inte, och jag vet inte längre vart jag skall leta för att finna det.

Jag uttrycker allt för ofta mitt förakt mot mina egna känslor här. Allt för ofta fyller jag meter efter meter med ord jag aldrig velat säga högt, men ändå uttalar, genom att blotta mig själv på detta vis. Blottar ord jag kommer att skämmas över att ens ha tänkt. Allt för ofta blottar jag mig själv med all den förakt och förvirring som sprider sig i mitt sinne som ett virus, en larv i mitt huvud, ätandes på mitt förstånd. Allt det här och så mycket mer, och om ni lärde er att läsa mellan raderna skulle ni veta mer än jag någonsin gjort om mig själv. Drar slutsatsen att det helt enkelt är lättare att vara objektiv än subjektiv. Det här med självdistans har kanske aldrig varit något avsett för mig, även om jag ofta kan säga det och även tro på det.

Hm. Här tog orden slut.

Det är lång ifrån klart, men min hörna börjar äntligen bli NÅGOT. Min prideflagga skall även upp, och en ljusslinga. Men tapeterna är så fula att ingenting ser bra ut på dem, och de är bara en annan nyans av mina förra. Grå istället för orange/röda.

Sen skall det tilläggas att jag var ett väldigt, väldigt sött barn. Dessa är bland de första bilder jag själv ser på mig själv som barn. Så varsågod, skåda min söthet;