gröt. jag har en grötig gåaktig sörja i mitt huvud. den började någonstans i vänstra pannloben men spred sig sedan vidare och tog till sist upp hela min hjärna. det är ledighetstristessen. vet ej hur jag ska klara av sommarlovet i den här byn. flyttar in hos någon, skriver min adress på okänt ställe, kommer hem till hösten, till skolan, till internatet. helst.

och nu, när det är alldeles försent, en dag eller två eller så. kom inte tillbaka då, det är inte så det går till. du får inte säga att du saknar mig, du får inte undra vad jag har gjort i helgen eller något över huvud taget. förstår du inte? förstår du ingenting? jag släpper dig direkt, försök inte komma tillbaka då. för i helvete håll käften någon jävla gång, förstår du inte att jag tycker om dig? förstår du inte att om man tycker om någon så är det meningen att man ska försöka, oavsett hur svårt det må kännas?
nä. så snälla låt mig bara vara istället.

men hur fan kan du inte förstå hur feg du är, hur otroligt ledset det gör mig, inte bara det faktum att du sårade mig, lät mig hoppas på något så vackert, lät mig önska vid stjärnfall att du och jag skulle bli något bra, men det faktum att du lät dig själv gå miste om det. tror inte du förstår, du pratar så om hur hård din resa varit men om jag någonsin hade vågat släppa in dig ordentligt i mitt liv hade du förstått också, vilken fruktansvärt stor risk jag tog när jag lät dig komma nära. men jag förstår nog. du var inte redo att släppa mig inpå ditt liv och jag förbannar mig själv för att jag alltid har så dålig timing. mitt hjärta gör så jävla ont och det känns naivt men jag la lite av det sista hoppet jag har kvar på dig.

sitter fortfarande med din meddelanderuta öppen och läser om igen och igen för att tyda, undra, tänka, göra om. hade jag kunnat göra något annorlunda? hade jag förlorat mig själv då, mer än jag alltid gör när jag blir kär? helvete. jag är för fan kär i dig. helvetes jävla helvetes fanskap, fan. fan, fan, fan.

orkar inte. orkar verkligen inte. hur i helvete ska jag ta mig ur det här?

avaktiverade mitt facebook-konto för att slippa se allt du skriver.
allt du skrev till mig, alla fina ord. det fula du avslutade med.
jag orkar inte vara ledsen mer. jag vill inte bli besviken igen.

för en gångs skull ville jag tillåta mig själv att vara pirrig och nervös och att få längta och få kramas sådär nervöst
varför har jag alltid så dålig timing?
varför känns det varje gång som en dålig jävla bortförklaring istället för att våga säga
"du är inte rätt för mig"
kanske för att det skulle göra så jävla ont att få höra något sådant.
kanske för att det är så jävlajävlajävla elakt att få någon att tycka om en och sedan säga så.
fast du sa inte så.
du sa att din resa hit har varit lång och hård och jag fattar, för helvete, jag fattar, jag fattar nog fan mer än du fattar själv
"jag tycker om dig som fan men jag är kluven"
ta din äckliga jävla kluvenhet och dra åt helvete.
snälla. jag tycker ju om dig.
dra åt helvete.

och kanske har jag alltid rätt när jag inte ser mig kyssa någon, inte kan se mig själv hålla hand eller spendera tid tillsammans. kanske är det mest önsketänkande varje gång, kanske är det alltid alltid rätt när jag inte kan få bilden i huvudet. när jag försöker tvinga fram den. men kanske söker jag mest efter anledningar till att inte vara ledsen för att du inte ville ha mig lika mycket som jag vill ha dig.

ger upp hoppet om dig nu. om du vill får du gärna förvåna mig.

jag är så jävla dum i allt det här. hur fan kan jag önska efter något jag aldrig tror kommer hända, eller som jag inte ens vet om jag vill ha. men jag vill ha honom och jag kan inte stoppa mig själv, för första gången på så jävla länge vill jag på riktigt ha någon och jag vet inte om jag kan få det jag vill ha den här gången. jag vet verkligen inte. är så trött på att alltid önska mig mer än alla andra, är så trött på att alltid känna mer än vad jag borde, att känna allt allt allt alldeles för starkt.

kärlek är för helvete en jävla mentalsjukdom.
det var lättare att hata. lättare att vara tom. synd bara att det blev så jävla tråkigt i längden.

och förr när jag led av sömnbrist var det på grund av att nätterna var det enda som gav mig något värt att leva. nu är det mer så att jag försöker förlänga dagen, vill inte att de ljusa timmarna ska ta slut fastän det blivit mörk utomhus. inombords lyser solen starkare än aldrig förr och människor runtomkring mig jämför mig med eld. när jag och en vän pratade om sådant en tar efter av andra människar, som någons "wow", någon annans svordomar, såsom "kukåsna", sådant som mest kommer fram under spel som mario kart eller gamla hederliga baramario. då sa vännen att en tar efter min energi. jag är ganska säker på att det är en bra sak. energi är en färskvara, precis som soltimmar. idag lyste solen även utomhus.

är osäker över så mycket. mest honom. jag gick till skolan några minuter idag, mest för att jag väntade på min skjuts bort till 7/eleven. vilken jävla stad har ett 7/eleven ståendes mitt i skogen förresten? men jag såg dig då. råkade möta dig på vägen till rökrutan, vinkade lite försiktigt, kände mig så jävla ful och fel med halsduk och mössa och håret nedstoppat som om jag höll på att förfrysa fastän solen lyste. skyllde på en förkylning som precis hade börjat gå över. ljög ju inte, men nåja. du vinkade inte tillbaka, ville inte krama mig i rädsla för att bli smittad. men så skrev du till mig och frågade hur jag mår och jag sa att, "jo men jag mår lite bättre, vill du med mig och resten av internatet och äta tacos på liljan imorgon? det kostar bara 50 kronor" och du sa "ja, det vore jättekul". och jag bara tror att du ska ignorera hela tiden, känns som om jag kämpar för något som kanske inte finns där. fast jag vet att det gör det, du säger så fina saker, att du träffat någon alldeles fantastisk, att det är jag som är den fantastiska. och jag har börjat tro på det själv, ju. redan innan jag började se på dig med de där ögonen, innan du började prata med mig över huvud taget, innan du sa till mig att det var något med mig som gjorde att du kan vara dig själv. helt och hållet dig själv. jag fattar inte ens varför jag är osäker, vill bara inte vara den som tycker mest om för en gångs jävla skull. det är alltid jag som tycker mest om. men jag vill vill vill så gärna tycka så jävla mycket om dig. så jävla mycket. och det gör jag också. riktigt jävla mycket.

nåja. godnatt.





något annat förresten: blir så jävla frustrerad på personen som är fodervärd till mina katter. saknar dem så hjärtat håller på att gå sönder men så vägrar hon svara på mina meddelanden. vill träffa dem!!!!!!

råkade göra något så jävla dumt, något så fint med någon så fel, någon som jag delar boende med. men tänker inte låta det ta min fokus från vad jag vill och behöver just nu, vill inte att det ska bli pinsam stämning och vill inte förstöra för någon. och kanske var det just vad jag behövde nu. vill säga att det inte är mitt fel i alla fall, men givetvis bär jag en del av ansvaret. såklart gör jag det. men vill dela med mig lite, inte bära på alltet alldeles själv, så skyller på snurriga sömnmediciner och ljusslingor, uppmärksamhet, att skeda och en uns av längtan. en längtan efter någon annans kramar, något jag får lite för lite av. imorgon ändras detta, hoppas jag. därför får inte min fokus försvinna, för den är trots allt redan långt ifrån mig själv och det jag borde fokusera på. stora händer, snälla ögon, vita tänder, ett hår gömt under en hatt.

på tal om annat (men samtidigt samma sak);
finner ro till sömn endast i helgens mörker, aldrig annars, aldrig vardagens stress eller snurr hit och dit. detta gör mig mer snurrig, mindre kapabel att hantera fina ord på ett sätt som inte ger mig andnöd, hjärtklappning, mentala sammanbrott, och fnitter. humörsvängningarna är ett faktum. ett faktum värre än någonsin tidigare. känner mig som när en var liten och frågade chans via brev. något jag gjorde alldeles för många gånger, så skammen är stor.

tycker om att se ditt namn på en skärm och varje gång det låter *pling* blir jag varm i hjärtat för det kan ju vara du, och oftast är det faktiskt det. imorgon kommer du hem till mig. är väldigt nervös.

godnatt.

och förresten så gillade jag jättemycket hur du stod och rökte och sedan var på väg in men så kom jag ut och du mötte mig och kramade mig och undrade hur jag mådde och jag sa att jag var trött och hade ont i huvudet fast egentligen var jag bara trött och jävligt osminkad och du sa usch vad jobbigt och när jag sa att jag var osminkad sa du men det är så det ska vara ju och så följde du med mig tillbaka till rökrutan en gång till och pratade med mig, log sådär blygt ibland, tittade på mig mest när jag tittade bort fast jag tyckte faktiskt att du liksom såg mig på riktigt men vad vet jag och så sa du "ska nog flytta imorgon om det blir av, du får komma dit någon dag" och jag mest log av lycka och sa "ja". "det vill jag gärna" och så kramade du mig igen när jag trodde att du skulle gå fast du gjorde inte det sen sa du faktiskt hejdå när du faktiskt gick och sen gick jag hem.

hur ska jag förklara för någon alls vad det är jag väntar på, vad jag vill ha? jag tror inte att någon förstår att den kärleken bara existerar i film, jag förstår det ju inte ens själv. och jag kanske har för höga förväntningar när jag fortfarande letar, fortfarande önskar efter något alldeles lite extra. ska det vara så förhelvete jävla svårt att vara någons enda möjliga väg att ta
?

den enda väg som någon vill ta?

men vafan, jag har lärt mig att hålla käften, lärt mig sluta önska efter sådana fånigheter. och så kommer du där och ba kallar mig vacker, säger att du tycker att jag verkar intressant, som någon värd att lära känna. hur i helvete stoppar jag mig från att önska och längta efter något sådant då, hur stoppar jag mig från att inte börja med det där dumma igen?

det var så jävla längesedan sist att jag inte ens minns om det någonsin hänt på riktigt. tror mest att det är enfaldiga fantasier som vanligt. sådant som jag blir dum av, alldeles snurrig. precis som vanligt. precis som röster i ett huvud som aldrig får vara tyst. om du säger till mig att vara tyst så kommer jag att vara det. jag lovar.

och jag ser det i två andras ögon, det där nya. jag vet hur det har sönder människor, jag vet hur läskigt det är, jag vet hur fint och mysigt och äckligt och patetiskt och snurrigt och ledset och glatt det är. snälla, jag förstår. och så tvingar de oss att utstå det alldeles ensam, när kramar och pussar är något en behöver för att ens orka hoppas. låt oss inte stå ut med detta ensam. snälla, lämna mig inte ensam i detta. jag vill verkligen inte vara ensam.

och är rädd för att det kanske är ensamheten som talar, att den gör mig desperat efter närhet, men samtidigt har jag intalat mig själv i flera månader att det är precis så jag vill ha det. att få ha det fint och bra och ensamt, fast omringad med mina vänner. och det fungerade ju så bra, så jävla bra. tills du kom där med ditt leende, din fula jävla hatt, gnistrande ögon och fina ord. och den där vackra jävla sångrösten som jag vill stjäla och lägga i en burk för att kunna öppna på och lyssna på ibland. helvete, jävla du och din fula hatt.

kom hit och pussas med mig.

tänker på dig lite för mycket ibland och undrar mest hur länge du tänkte låta mig vänta på dig. tycker att ditt namn är fint, och du är fin, och du är fin. liksom alltet.

låt mig inte vänta mer, snälla.

undrar hur en kan sakna någon en aldrig riktigt hållit om, aldrig riktigt kysst, aldrig ens haft läpparna närmre än en delad cigarett. men doften av dig från en snabb enarmad lunchkram sådär alldeles nonchalant och tittajagbryrjumigintefastänjagbryrmigjättemycket och tittahurjagkanpratamedallandraochtittapåalltannatändigmenhelamittkroppspråksägerkomhitkomhit. från ditt eller mitt håll mest är osäkert, men definitivt från bådas. visst är det roligt att spela spel när en till slut blir så envis att en måste behålla sin lilla onödiga lilla värdighet att det faktiskt slutar i nonchalans? när den andre inte vet hur den ska fånga den andre utan att vara för på, så den andre helt enkelt slutar försöka?

mycket. mycket. men väldigt tråkigt att det tvingas bli så. väntar mest på att det kanske ska bli något fint av det här ändå, fastän tålamod aldrig varit min starka sida och trots att osäkerheten tar över. jag vill ju vänta, vill ju tro, vill ju hoppas att det är jagjagjag som du vill hahaha. hah. visst.

nä. fan. godnatt istället.

och jag vet inte varför, men jag fastnar inte i människor, och människor försvinner från mig, fastnar inte i mig heller. mitt jag är kanske inte fint nog, eller bra nog, eller alldeles för tämjt nog, för att någon annans jag ska vilja ha mitt. jag saknar det. jag saknar mer än mys och mer än kramar, även fast det för några veckor sedan var mer än nog

är förvånad över att jag återvänder hit fortfarande ibland. kanske har det här alltid varit lite av en fristad för mig. jag har aldrig något att skriva om, fastän jag faktiskt har det.

tänker högt "är det något som gör att det är roligt att leka med mig?" det verkar så. för jag gillar hur du tittar på mig och jag gillar hur du pratar med mig som om jag inte bara är något mer än en vän. utan bara det lilla simpla också. fast det är elakt, det är så elakt, när du sedan bestämmer dig för att undvika mig, när du bestämmer dig för att jag kanske inte är bra nog ändå, fastän du sagt att jag är vacker, att du vill visa mig hur fin du är. och det är du. det funkade ju, du fastnade ju någonstans mellan revbenen. men jag blir så dum, så desperat, så jävla jävla ful när jag vill ha dig.

trodde att jag hade bestämt mig för att det räcker nu.
jag vill att det räcker nu.

använder ju inte ens den här bloggen längre, fast nu gör jag visst det ändå. men ?? jewfjdkl nej. sluta läs här. oki bra,

Jag köpte ett anteckningsblock igår, i hopp om att det skulle hjälpa mig ur min skrivkramp som har varat i ett år nu. Det fastnar, allt känns kliché, något jag eller någon annan redan skrivit miljoner gånger tidigare. Jaja. Problemet är att i mitt i all flyttstress så har jag fortfarande inte hittat en penna som fungerar. Köpte även en bok, en jag länge velat läsa - torka aldrig tårar utan handskar, del 1. Har inte läst mer än två sidor ännu, men ändå.

Är lite ur balans ur alltihopa. Mig själv, mitt liv, mina läsvanor, mina vardagliga vanor, mina ovanor. Eller något sådant, mest lite uttråkad, rastlös, kanske.

Tänkte försöka bleka mitt äckliga hår idag. Utväxten börjar likna en bergskedja uppe i huvudet. Sen tänkte jag färga rosa *dum i huvudet* * l e r * *vem fan använder ens*? *

*over and out*


Oki hejdå.

*Puss*