råkade göra något så jävla dumt, något så fint med någon så fel, någon som jag delar boende med. men tänker inte låta det ta min fokus från vad jag vill och behöver just nu, vill inte att det ska bli pinsam stämning och vill inte förstöra för någon. och kanske var det just vad jag behövde nu. vill säga att det inte är mitt fel i alla fall, men givetvis bär jag en del av ansvaret. såklart gör jag det. men vill dela med mig lite, inte bära på alltet alldeles själv, så skyller på snurriga sömnmediciner och ljusslingor, uppmärksamhet, att skeda och en uns av längtan. en längtan efter någon annans kramar, något jag får lite för lite av. imorgon ändras detta, hoppas jag. därför får inte min fokus försvinna, för den är trots allt redan långt ifrån mig själv och det jag borde fokusera på. stora händer, snälla ögon, vita tänder, ett hår gömt under en hatt.

på tal om annat (men samtidigt samma sak);
finner ro till sömn endast i helgens mörker, aldrig annars, aldrig vardagens stress eller snurr hit och dit. detta gör mig mer snurrig, mindre kapabel att hantera fina ord på ett sätt som inte ger mig andnöd, hjärtklappning, mentala sammanbrott, och fnitter. humörsvängningarna är ett faktum. ett faktum värre än någonsin tidigare. känner mig som när en var liten och frågade chans via brev. något jag gjorde alldeles för många gånger, så skammen är stor.

tycker om att se ditt namn på en skärm och varje gång det låter *pling* blir jag varm i hjärtat för det kan ju vara du, och oftast är det faktiskt det. imorgon kommer du hem till mig. är väldigt nervös.

godnatt.