mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera 

Vaknar upp i morgonsol med snön som täcker marken. Genom fönstret är allt som syns snötäckta landskap. Trär på mig mjuka, vita strumpbuxor över spetsrosa underkläder och armbanden klingar i en obefintlig takt och melodi när klänningen förs över huvud och barm, rättas till med händer som precis klättrat och rivit ur varm säng. Knäpper knappar som krånglar och åker ur sina hål om och igen, inte för att det är aningen spänt - klänningen passar precis så bra som den ska - men för att knapparna är ojämna, plastiga, tunna. Klänningen är skotskrutig med blått och gult och rött och grönt i sig. Kanske inte ypperlig för en dag som denna, men under timmarnas framgång så kommer några komplimanger ändå åt mitt håll.

Prasslar papper och snören, ger och får, sänder leenden och kramar åt de som sträcker ut sina armar, önskar vacker dag och hoppas på tillfredställelse. Dröjer blicken på de som visar detta, och jag visar detsamma utåt till de som tittar undrande tillbaka. Trots att en lite annorlunda känsla av distans och melankoli dröjer sig kvar i mitt bröst efter någon dag som detta så är jag nöjd. Jag är glad. Att distans dröjer kvar är inget nytt. Distans hålls på avstånd, distans, hålls kvar. Jag är glad. Vi har ätit fantastisk mat och klänningen ska återanvändas för en förlängd jul imorgondag då mat ska ätas igen och 40kronorsklänningen ska träs på, på samma sätt som idag och jag är glad. Kram, och god jul. Hoppas ni är lika glada.

Borde inte avsky, att jag gör det speglar inget mer än mig, mitt veka hjärta. Kallade mig själv modig i en dröm om springande barnsben, någon talade till mig i en spegelbild ur en vattenpöl på smutsigt grå mark med en pulserande ström av varma ord som strök mot min kind i ett försök att nå ända in. De placerades ändock långt bak i bakhuvudet som varnande tecken. Vad som utlöser dessa (!) är ännu dolt, likt motivet till att de finns där från början ens.

?

!

.

Best albums of the year

Kan inte vara jag som ensam på denna jord som är livrädd för det kommande året. Inte så att jag tror på dessa teorier om domedagen, tvärtom så tror jag på något annat som i vissa fall kan få mig att verka galen. Det har jag nog själv låtit bli att utesluta då jag vet att 2012 varit ett knasigt år för mig. Jag har varit knasig detta år.

Samma novembernatt som min källa för anteckningar, nummer och fotografier försvann så tappade jag dig i samma snödriva.

Samma novembernatt som cigaretter rann ur fickan och tårar rann ur ögon och fingrar trevade efter borttappade och funna nycklar, trevande i hals efter några minuters lugnt huvud, samma novembernatt som jag firade 18 år för första gången på riktigt och första gången som jag fann nöjet i att återkomma till minnen som fyller varenda vrå av en by där jag spenderat alldeles för många vakna nätter.

Samma novembernatt som klockan slog, jag räknade minuter, räknade drinkar och öl, räknade ut hur många dagar det var kvar.

Samma som om det spelade någon roll, samma som om jag ens vet, samma som om jag ens hade något att räkna minuter till.

Några dagar tidigare hade du sagt att du inte vet, att det inte spelar någon roll, att du kanske tycker något bra om mig.

Några veckor tidigare hade du saknat mig och några dagar innan det sade du förlåt och en dag innan det hade du varit borta i en vecka.

Samma torsdagsnatt som vilken annan som helst, men nu en femte december 2012 och jag hatar att behöva säga det högt men jag hatar dig för att du inte undrar vart jag tog vägen.