som en sten
i
hjärtgropen.
Och det blir så jobbigt att andas, när jag känner så här. Som om lungorna blir för fulla, eller kanske för tomma.
En dag som denna skall vara lyckans dag. Fira in det nya året med något så vackert som lycka. Men jag avslutar storslaget, med gråten i halsen och paniken i rösten. Bara hoppas på att nästa år blir lättare. Det har varit ett svart år, även om jag varit lycklig många stunder. Kanske övervägande delen av året också.

Men när sinnet är tungt och jag andas lätt, lättare, lättast, snabbt, då går det aldrig någonsin över.

men jag vill känna mer, jag vill känna äkta, jag vill vara nuet - inte stå handfallen, tom på ord och med moln i hjärtat, det är därför jag aldrig någonsin planerar. tar minut för minut som den kommer. för poesi och sånger om en bättre framtid har aldrig varit något jag förstår eller ens vill prova på, att skriva tills hjärtat blöder ihjäl för att nuet gör ont, det kanske fungerar. det har det gjort förr. men att jag skriver och skriver och ändå faller jag ner mot marken, liggandes med huvudet ner i snön, med hoppet lika trasigt som kristaller i kras. vet du? det är svårt att vara någons förändring, eller någons hopp om livet när man inte vet hur morgondagen ser ut, att jag inte vet om jag tar mig igenom dagen utan att låta drömmar om livet rinna ur armen på mig. förstår du vad jag menar? jag behöver någon som förstår, men ingen förstår, någonsin. snälla, bara förstå mig. för jag behöver det mer än någonsin nu.