vad som känns surrealistiskt är att jag reser 45 mil för att pussas och 45 mil för att åka hem och sova ensam, allt efter kommande helg men det är bra att längta och sakna ibland, att hinna uppskatta det som finns att hämta hem i distans som egentligen skulle kunna skära i ben, skära som krossat glas mot handled och fotvrist. men jag ser det som ett ömhetsbevis desto mer när han faktiskt gör detsamma för mig. har gjort detsamma för mig och kommer göra detsamma för mig förhoppningsvis igen och igen och igen tills det är min tur att stanna kvar, stanna där, fastna på en plats jag skulle kunna skatta mig lycklig över att kalla hem.

gothenburg oh dear.

Hjärtat känns så ovanligt varmt i bröstkorgen denna kalla vinterdag. 15 minusgrader som kryper in i fingrar som trevar efter knäppta knappar för att utforska och lära känna ny hud. Den är inte här ännu men jag längtar, letar i sömnen efter fylld plats bredvid mig i min tomma lilla säng. Snart fylls min lägenhet av ännu en ryggrad, ännu en skara tio fingrar och tio tår, fantastiska läppar och hud som känns som sammet mot fingertopparna. Jag vet det för att jag har känt den precis så nära som är nödvändigt för att mätta en alltid så hungrande flicka. Jag vet det för att jag inte kunde hålla mina fingrar ifrån din rygg när du sov.

Kristallerna som samlade sig i ögonvrån putsas bort med hjälp av något nytt, en storm på Göteborgs gator som blåser utan att se sig om, den ångrar sig inte, bara blåser starkare än någonsin tidigare.