Egentligen skulle jag vilja skriva ut allt allt allt, men jag kan inte. Jag är ärlig och rak men där går min gräns. Det skulle skrämma, riva, göra sönder för mycket. Egentligen skulle jag vilja tala om allt som händer just nu, men jag kan inte, då skrämmer jag nog även mig själv. Jag har lärt mig att inte hoppas på för mycket, då gör det bara ont. Men jag hoppas hoppas hoppas.
Alla koder jag en gång kunnat för att göra det möjligt för mig att lätta på mitt sinne, men samtidigt inte avslöja för mycket, de har jag tappat. Att skriva har förlorat mycket av sin charm och det gör mig dödligt förvirrad. Det var det här jag ville syssla med. I resten av mitt liv. Men nudå? Jodå, jag ska skriva en bok, precis som jag alltid sagt, oroa er inte. Att skriva kommer alltid ligga nära mitt hjärta. Men jag står vid ett vägskäl, utan vetskap om vart jag ska ta vägen. Ett gränsland där ingen av sidorna tycks vara särskilt gröna.
Jag vet inte vad jag vill göra sen. Jag vill studera och läsa ämnen som intresserar mig och som jag får ut mycket av, och det ska jag göra också. Men sen då? Jag vill veta nu, inte sen, kanske alldeles för sent.
Att sedan vara rädd för att förstöra för mig själv. Jag är så bra på sådant. Att hoppas på två olika saker och jag vet inte, jag är förvirrad och arg och... Men vi får se. Vi får se, vi får se, vi får se. Framtiden står vid mina fötter. Jag vet att allt det jag söker kommer jag en dag finna. Utan tvekan. Men jag tror även att det ändå kan vara bra att vara rädd. Ibland. Ibland.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
