kometregnet: januari 2012

jag är 40 år från döden enligt dagens statistik. det är en rogivande tanke att vi har så ont om tid.

16:02
0 Comments

vardagsboken

"SÅ NÄRA FÅR INGEN GÅ" tänker jag och skjuter ut taggarna. Mina sovrutiner är värre än någonsin, men vet du, älskade du, att jag verkligen inte kan sova längre? Att jag inte gråter när jag är ledsen, att det inte finns några tårar kvar. Alldeles, alldeles tom och det här med att öppna sig för någon har aldrig varit något jag tycker om att göra, så jag skjuter ut taggarna, igen och igen och igen och igen och.... Kanske är tårar överflödiga ändå. Kent fyller för första gången på hela vintern mitt inre, och jag är faktiskt på gränsen. Lite tårögd. Lite för rädd. Jag tvekar över tangenterna, fastnar, andas, tänker, "existerar jag ens i dina tankar nu?" Om jag inte existerar i mina egna tankar så kanske. Men jag undrar hela tiden vart du är. Men som han sjunger; behöver någon som behöver mig. Jag bänder bara upp min bröstkorg och blottar allt jag har, i ren rädsla att förlora allt, eller kanske i ren panik över att behålla det som varit, att behålla mig själv. Ta det och byt ut mig mot något annat. Ta det, snälla ta det alltihopa, för med mig själv på insidan går jag sönder gång på gång. Jag fastnar mest om nätterna, står lutad mot diskbänken med kaffekoppen i handen, i en lite för kylig t-shirt i en lite för kylig värld. Det hade ju kunnat vara sexigt, men det är bara ensamt. Det är bara nu jag saknar. Det är bara nu jag drar upp rullgardinen på kvällen, för att se mörkret döda allt och det är bara nu jag sitter och tittar ut genom fönstret för att se solen stiga men aldrig riktigt vakna. Decembermörker och decemberkyla och jag är ett ökenbarn som föddes i en isvak, jag längtar efter hettan och skulle kunna sälja min själ för att slippa den här vintern. Jag vaknar och jag tänker på det, och så röker jag och jag tänker på det, och jag äter lunch och så tänker jag på det och är det inte galet, helt jävla psykotiskt, hur man kan önska att man var ledsen, för att det inte finns något annat? Är det så att jag kanske är apatiskt, eller kanske medicinen aldrig släpper sin effekt, eller är jag bara så jävla annorlunda? Och har ni någonsin brytt er visar ni det sämre än någonsin. Borde vant mig vid det här laget. Man står alltid ensam.

Till slut brister det ändå och tårarna slutar aldrig rinna och det är som om någon har slagit på en kran. Och de säger; du är tapper men jag kan inte se det själv men kanske kan man lära sig att se sig själv ur någon annans ögon, det hade varit enklare så. Så jävla mycket enklare så. Istället för att alltid, alltid. Falla. Resa sig upp. Skrapsår efter skrapsår och fall efter fall och hur jävla många gånger orkar man resa sig upp, tala om det för mig. Jag har rest mig upp så jävla. Många. Gånger.

Försöker räkna ut hur långt bort det befinner sig. Räknar avstånd i andetag i flera timmar, men så tappar jag räkningen och glömmer resultatet och jag vet ju egentligen att det befinner sig längre bort än så, jag vet att flera timmars andning inte för någonting närmare, snarare tvärtom, kanske lite lite men alldeles tillräckligt lite längre bort. Men jag föreställer mig, för jag vet att bara jag blundar, så kan jag vara vart som helst. Och är det inte vackert, på det viset, att på ett ögonblick inte vara i sig själv. Jag kan vara på en strand i ett annat land, hand i hand med vem jag vill, eller röra vid någons hud, någon len och mjuk och väldoftande hud, en bil på väg mot äventyr, i djungeln gömd med kameran framför en tigerflock. Jag kan vara vart som helst bara jag blundar och det gör att jag kan andas lite lättare.

Kanske borde jag ha fötts med gälar och fenor och ett fritt hjärta.

16:55
0 Comments

16:53
0 Comments

♈

20:50
0 Comments

håll ditt huvud högt // jag älskar allt du gör

♈

Den enda lyckan jag finner ikväll är min katts andedräkt i örat, där hon ligger på kudden bredvid mitt huvud. Ikväll är jag knappast lycklig alls, men jag behöver även sådana kvällar. Ibland gör det ont och ibland skall det göra ont. Men jag finner mig själv att lyssna på håll ditt huvud högt och jag gråter inte. Jag vet kanske inte längre hur man gör, men det är en lögn. Förr var just det, det enda jag kunde göra. Världsmästare i gråtande. Jag har kommit längre än så, eller kanske har jag gått bakåt. Jag minns inte riktigt varför jag hamnade här, men om det är framgångsrikt att vara känslokall så har jag lyckas rätt fint. Men ikväll känner jag. Känslan, som om abstinensen lagt sig till ro inom mig och en timme senare sitter jag faktiskt här, tårögd och skadeskjuten. Jag befinner mig inte längre hemma i min egen lilla mörka vrå. Sitter ihopkurad i morfars stora kontorsstol och väntar. Orken att vara vaken har inte infunnit sig i mitt sinne ännu, snarare tvärtom. Jag vaknade och ville genast somna om. Vad jag väntar på? Fråga mig inte. Ändå frågar jag mig själv, vad väntar jag på? Jag är så evigt trött på att vara förvirrad, det har aldrig varit min grej, och ändå, är jag det, dagligen.

Och det tar flera dagar för mig att knåpa ihop det här. Det är inte det att jag är olycklig nu, men känslan ligger kvar i bröstet och det är inte heartbeats, det är heart BEATS. Som om hjärtat emigrerar ur bröstet. Min hjärna och mitt hjärta tillför inte längre något vettigt till denna diskussion, istället är det något annat som tar över. Mina händer kanske, som bara skriver och skriver fastän jag påstått att jag haft skrivkramp i flera månader och jag ljuger inte, det har jag verkligen. Jag vet inte vad det är som gör att det släpper idag. Kanske är det att jag fortfarande sitter fast. Om jag var bra på något så var det att fastna. Få något att fastna. Någons andetag. Någons blick på morgonkvisten eller någons ord. Ord fastnar alldeles för lätt så snälla, låt bli att prata. Men även det fastnar och jag slutar upp som i en taggbuske. Kläder och hud som fastnar i taggar, sakta så sakta tar jag mig framåt, men revor i kläder och huden och jag blir mer skadad än jag tar mig framåt.

I högtalarna hörs inget annat än fin aukustisk musik som gör mig sorgsen och jag antar att det kanske finns en mening med detta, även om det känns jävligt meningslöst att sitta hemma och sörja för något som ännu aldrig varit, jag vet inte om det håller riktigt. Jag vet inte om det beror på rädsla eller tyngden i mitt bröst, men jag är livrädd för mig själv. Och jag vet, jag skriver bara massa saker som inte går att förstå men det hjälper mig. Jag skriver bara sådant jag aldrig borde sagt och som jag aldrig vågar säga högt, för människor är rädda för ärlighet, och det, är det enda jag någonsin, alltid, velat ha. Så någonstans har jag kanske ändå kommit längre. Jag vill inte tro högre om mig själv än andra, och jag vet att även jag är oärlig ibland men i hjärtat, där är jag fylld av ärlighet. Som jag önskar att jag kunde dela med mig av, men för att göra detta kräver jag ärlighet tillbaka. Tolka mig som knasig, konstig, artistisk, helt galen, vad som helst, men det här är bara ärlighet. Ärlighet i kodspråk men ändå, ärlighet. Och kanske kommer vi alla till en punkt då vi behöver synas, då vi behöver vara ärliga mot oss själva och andra och jag söker enbart, bara, just, det.

Så vart finns det som plockar fram det ärliga i människor? Jag har ingen aning och jag försöker sluta leta. Är lite bortom ord fastän orden finns så nära till hands och det är storm på utsidan, insidan likaså och vad, vad vad vad vad vad beror det på? Jag önskar att det fanns svar och jag önskar att allt var lättare ibland, men livet skall inte vara enkelt. Det ska vara himlastormande läskigt, som att kastas ut för ett stup, för vad får man annars för lärdom av det svåra och det fina? 2011 var ett svart år och jag räknar inte med att 2012 kommer bli mycket lättare, men jag hoppas alltid, jag kämpar alltid och ibland kallar jag mig själv för warrior, och jag vet inte om ni skulle hålla med, men ni vet inte vart jag varit, och vad bryr jag mig om det.
Att aldrig ge upp är viktigare än att leva fullt ut ibland. Att överleva. Och jag krigar mitt eget krig, utlämnad, ensam. Men jag ger aldrig upp. Det finns viktigare saker än att ge upp.