mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera mumlar mantra mera 

Vaknar upp i morgonsol med snön som täcker marken. Genom fönstret är allt som syns snötäckta landskap. Trär på mig mjuka, vita strumpbuxor över spetsrosa underkläder och armbanden klingar i en obefintlig takt och melodi när klänningen förs över huvud och barm, rättas till med händer som precis klättrat och rivit ur varm säng. Knäpper knappar som krånglar och åker ur sina hål om och igen, inte för att det är aningen spänt - klänningen passar precis så bra som den ska - men för att knapparna är ojämna, plastiga, tunna. Klänningen är skotskrutig med blått och gult och rött och grönt i sig. Kanske inte ypperlig för en dag som denna, men under timmarnas framgång så kommer några komplimanger ändå åt mitt håll.

Prasslar papper och snören, ger och får, sänder leenden och kramar åt de som sträcker ut sina armar, önskar vacker dag och hoppas på tillfredställelse. Dröjer blicken på de som visar detta, och jag visar detsamma utåt till de som tittar undrande tillbaka. Trots att en lite annorlunda känsla av distans och melankoli dröjer sig kvar i mitt bröst efter någon dag som detta så är jag nöjd. Jag är glad. Att distans dröjer kvar är inget nytt. Distans hålls på avstånd, distans, hålls kvar. Jag är glad. Vi har ätit fantastisk mat och klänningen ska återanvändas för en förlängd jul imorgondag då mat ska ätas igen och 40kronorsklänningen ska träs på, på samma sätt som idag och jag är glad. Kram, och god jul. Hoppas ni är lika glada.

Borde inte avsky, att jag gör det speglar inget mer än mig, mitt veka hjärta. Kallade mig själv modig i en dröm om springande barnsben, någon talade till mig i en spegelbild ur en vattenpöl på smutsigt grå mark med en pulserande ström av varma ord som strök mot min kind i ett försök att nå ända in. De placerades ändock långt bak i bakhuvudet som varnande tecken. Vad som utlöser dessa (!) är ännu dolt, likt motivet till att de finns där från början ens.

?

!

.

Best albums of the year

Kan inte vara jag som ensam på denna jord som är livrädd för det kommande året. Inte så att jag tror på dessa teorier om domedagen, tvärtom så tror jag på något annat som i vissa fall kan få mig att verka galen. Det har jag nog själv låtit bli att utesluta då jag vet att 2012 varit ett knasigt år för mig. Jag har varit knasig detta år.

Samma novembernatt som min källa för anteckningar, nummer och fotografier försvann så tappade jag dig i samma snödriva.

Samma novembernatt som cigaretter rann ur fickan och tårar rann ur ögon och fingrar trevade efter borttappade och funna nycklar, trevande i hals efter några minuters lugnt huvud, samma novembernatt som jag firade 18 år för första gången på riktigt och första gången som jag fann nöjet i att återkomma till minnen som fyller varenda vrå av en by där jag spenderat alldeles för många vakna nätter.

Samma novembernatt som klockan slog, jag räknade minuter, räknade drinkar och öl, räknade ut hur många dagar det var kvar.

Samma som om det spelade någon roll, samma som om jag ens vet, samma som om jag ens hade något att räkna minuter till.

Några dagar tidigare hade du sagt att du inte vet, att det inte spelar någon roll, att du kanske tycker något bra om mig.

Några veckor tidigare hade du saknat mig och några dagar innan det sade du förlåt och en dag innan det hade du varit borta i en vecka.

Samma torsdagsnatt som vilken annan som helst, men nu en femte december 2012 och jag hatar att behöva säga det högt men jag hatar dig för att du inte undrar vart jag tog vägen.

Söndag eftermiddag, eller, i mitt fall skulle jag nog nästan kalla det för morgon. Vaknat sent efter en sen, nästan sömnlös natt (som om det vore ovanligt) och ska snart lyfta mig från soffan för att slänga av mig smutsiga kläder och låta vattnet rinna och rena min kropp. Måste samla energi nog att sätta mig på en buss hem. Önskar dock allra mest efter en längre helg eller jullov då stora planer har planerats in. & jag som skaffat långdistansvänner i en stad så go' & gla' att inte ens kexchoklad kan rimmas högre på humörskalan (go' & gla' som en kexchokla'). Göteborg. Har längtat tillbaka dit sedan jag sist satte min fot där, alltså över ett år. Inte så konstigt när den innehåller några av de bästa sakerna som finns.

Jag brinner för den udda musikaliska upplevelsens melodier, som i ett kast mellan ungdomlighetens sötma till vuxenvärldens bitterljuva doft av mörka nätter. Dessa nätter borde innehålla sömn men innebär mest klingande toner ur högtalare på låg volym och missade soldagar. Inte för att solen lyser särskilt starkt genom gråa moln - menar bara att denna dystra bunker till hem tycks vara mer lockande. Ska försöka rycka upp mig. Behöver bara lite frisk luft och ett nytt sätt att se på saken; att se, att titta, att finna mening på nytt.

Vet inte ens vart jag fått denna ifrån, om det är jag eller någon de andra användarna på detta konto som funnit & fastnat för den, men, det här är min favoritlista just nu.

Lusine – Two Dots

Battles – Leyendecker

Nitin Sawhney – Nadia

DJ Wally – Space People

Tant Strul – Flicka utan ord

Augustus Pablo – Zion Dub

Art Of Noise – Moments in Love - 7” Master Rejected

Jag tror att jag måste lära mig att använda orden igen. De försvann för ett ganska bra tag sedan nu och de hittar inte sin väg tillbaka in i mina rastlösa fingrar. Misstänker att jag tappade dem i kaoset som omgav mig vid den här tiden förra, och förrförra, och åren innan det och så glömde packa upp dem ur ett flyttlass av bananlådor med prydnader och böcker fyllda med svartvita, japanska serier.

Saknar, med all rätt, att kunna uttrycka mig i skrift och tal. Det behövs dessutom då jag lider av ett ständigt behov av att uttrycka mig som i ett försök att hålla reda på, lösa snirkliga trådar och få en något sånär förnuftig reson på den tid som rinner genom fingrarna. Och om inte genom text, så, bild, eller andra sätt. Gråzonen som omgett mitt trötta huvud tycks växa sig större än vad än vad det orkar att bära på. Huvudet, alltså.

UNDRAR

huruvida jag skall välja att stanna på denna lilla plats, denna lilla ruta i en nästintill oändlig eter, eller om jag borde flytta någon annanstans för att bevara och minnas.

undrar om det var sömnen som gjorde mig sjuk den här gången, eller snarare bristen av den.

undrar och undrar och undrar om jag får sluta vara trött på orden som ändå lyckas slita sig från hjärnbalk till bröstbalk till fingertopp, till blankt blankt papper.

eller om jag måste vänja mig vid att använda redan använda ord, lära lägga dem på nya sätt, lära tycka om vad som inte går att ändra.

Klockan är typ tio över två mitt i natten & ni kanske undrar precis som jag "varför sover hon inte?!?" (troligen inte men jag gör iallafall) men så råkar det visst vara så att jag de senaste månaderna lidit av fruktansvärd sömnbrist. Eller egentligen skulle jag nog kunna dra det så långt som de senaste fem åren men vem bryr sig om sådana petitesser när det är värre än VÄRST just nu. Kanske också skall skylla på mitt oändliga nattsuddande framför en tråkig skärm med musik i högtalare & ritblocket i knät. & fick idén av en nästanfrämlingmennästankändispåenhemsidajagintetänkernämnanamnetpå att börja med gatukonst men vet ju inte ens hur man går till väga & vad som skulle vara värt att visas men tänker fan driva vidare på den tanken & komma på ett fyndigt sätt att klistra upp då tejp eller kludd eller tapetklister inte är en höjdare (ALLS) men vad kul att få visat för en publik & vara lite anonym sådär med bara en liten signatur i högra hörnet. Tänker liksom att varför inte när gatorna här är fina men fan så trist grå & det enda som får mig att le är de udda färgade husen för inte fan ler människor här åt mig & inte jag åt dem heller. Usch. Jag tröttnar för snabbt på mina hemmastäder & behöver fly från sverigehumör & sverigeklimat men jag befarar att jag kanske aldrig någonsin tar mig härifrån. Borde sluta klaga & borde göra något åt det jag haft sådan panik över men som om något bara sa stopp, nej, fy, så kan jag inte. Vart tog sparken i röven vägen?

Sagt så mycket knasigt & lustigt under det gångna (& som snart är slut) året & tänkt ännu mer knasigt & lustigt & galet. BORDE HÅLLA KÄFTEN men jag tror inte att jag orkar längre. & jag som för bara någon månad sedan vågade vara stolt över mig själv & min situation & drömmar & mitt jag men nätterna & dagarna tycks bli för långa för mitt sinne att bära & jag vaknar upp någon gång & känner steeeenar i huvudet. Gör reality checks (såsom klockkoll var tionde minut & prata högt för att höra om jag fortfarande kan, jag tycks mest ha tappat rösten & min förmåga att uttrycka mig rätt eller över huvudtaget) för att kolla om jag fortfarande är vaken & ännu inte försvunnit in i drömvärld. Men jag kan inte hantera mina tankar längre & som sagt, dagarna blir för långa men veckor går & jag undrar vart tiden tog vägen för jag kan inte minnas att jag gjort något meningsfullt alls på många år. Om alls. Om bara..

Läser mig till för mycket fakta som jag egentligen inte alls kommer ha användning för inom närmsta framtid men i förberedande syfte kanske, eller förebyggande om turen finns. Vågar inte uttala mig högt om detta & kommer troligen inte göra alls men de som lyssnat på mitt rabblande om konspirationsteorier & dylikt borde fan veta sådant här. Önskar att de gjorde det, att jag kunde bli varnad tidigare. Men så finns faktumet att jag som i tidigare inlägg nämnt att jag aldrig gjort något helhjärtat & kanske kan det rädda mitt tunga sinne denna gång. Om turen finns. Knasigt ändock att jag kan önska något sådant men så är jag visst hypokondriker av värsta sort. För all del, visst vill jag vara frisk & är nog det till största del, men malplacerad som om satt på denna jord av någon outgrundlig jävla anledning jag funderat mig själv sjuk över. Försöker lätta på sinnet på detta vis men troligen vaknar jag upp på samma sätt imorgondag & längtar bort till annan värld med love, peace & understanding i varelsers små huvuden. Sluta klaga flicka lilla. Ryck upp dig. Svårare än så är det inte. Åhhh.

Jävla medelmåtta.

På buss mot en helg i Orsa & om något särskilt speciellt överhuvudtaget väntar tvivlar jag starkt på. Mat & husrum är kanske tillräckligt dock, tänkte även sätta katten i selen & ta mig någon/några promenader, men känner jag mig själv rätt blir det kanske inte så.

Använde den beprövade tekniken igår i alla fall - istället för att gråta & möjligtvis riva hela lägenheten av min ilska så tog jag på mig skorna & jackan & gick ut genom dörren & andades frisk luft i okända delar av den stad jag snart spenderat tre år i. Visste såklart sedan tidigare att det finns flertalet kyrkor i staden (två stora, x antal små, vet ej hur många) men när jag i mitt ovetande om min dåvarande position märkte att jag var på väg rakt mot en av de större kyrkorna, som jag aldrig ens varit i närheten förrän igår, så blev jag nyfiken. Till min stora glädjes skull synade jag kyrkan från toppen till marken - en mäktig byggnad med kyrktorn & stora fönster - & märkte att det heliga huset ännu lyste. Vandrade nästan paranoid in på gården med gravar & tillhörande stenar för att försöka hitta ingången. Visste egentligen inte om det var okej för mig att gå in just då men dörren stod öppen & nyfikenheten tog överhanden. Det var fint därinne, trots att den nog såg mer imponerande ut på ytan. Smög mig in i tystnad, kikade runt, tände ett ljus för en avliden vän, & sedan gick jag obemärkt därifrån & hem.

Somnade tidig(are) än vanligt av utmattning. Promenader är kanske tio gånger bättre för någon som varken vill ha eller kanske  inte EGENTLIGEN behöver tabletter som lugnar & söver. & även bättre när adrenalinilska nästintill sprutar ur öronen. Vet i efterhand kanske inte vad jag var arg på, vadfan, men, nej, jag vet inte. Singlade slant för att hjälpa mig bestämma mitt förvirrande huvud om vad som är bäst men det fungerar inte alls så bra när en tänker "bäst av tre!!!!" tio gånger om.

Hm.

Trött på fasader & murar & masker & taggtråd & is runt hjärtat, allt för att skydda mot det som egentligen är bra för en, trött på att vara ung & galen konstnärssjäl som ändock aldrig vet hur en skall uttrycka sig på bästa möjliga sätt. Häromdagen som så många andra dagar tänkte jag alldeles för mycket, funderade länge & väl & gör det väl på sätt & vis fortfarande trots att jag på något plan ändock bekräftat mitt fundersamma dilemma. Gått igenom hela mitt liv i detalj & försökt tänkt ut en viss prestation & frågat mig själv huruvida det ens existerar någon sådan & insåg till slut, i knappast någon förvåning (snarare så att jag blev förvånad över min icke existerande förvåning) att jag i hela mitt liv gått på som om det inte fanns en morgondag. Kalla mig naiv eller också alldeles excentrisk, visst är det i många fall bra att leva för dagen, men när en aldrig någonsin kan planera för hur morgondagen skall se ut eller huruvida jag kommer klara skolan om lite mer än ett halvår för att jag inte.kan.få.tummen.ur.röven så kan jag inte annat än att undra "vad är det för fel på mig?"

Som vädur är jag allmänt känd för att vara alldeles för bra på att starta saker men fruktansvärt dålig på att avsluta det jag påbörjat, vilket innebär att jag aldrig egentligen får något gjort. Har även haft turen att många gånger fått höra att jag ÄR ett typiskt vädur. Lucky me, right? Right? Eller? Kanske? Inte? Som astrologifjant är jag nog ibland löjlig, men, nog är jag ett typiskt vädur. Så typiskt att det nästintill övergår till att kunna jämföras med någon icke namnsatt psykisk störning/något som aldrig blivit bedömt tidigare på grund av JAINTEVETJAG, bra skådespel eller blindhet &eller egoistiskt tänkande hos andra som gör att en aldrig blir sedd ordentligt. Jag har alltid varit annorlunda.

Kunskap är en stor källa till säkerhet om sig själv, & visst har jag många många många gånger försökt att söka mig fram till en lösning, en diagnos, en stämpel att sätta på mig själv. Inte kan en väl vara så här fruktansvärt knasig utan att få en stämpel på sig? I mitt fall kan jag även säga att det vore pretty fucking nice att faktiskt få en etikett, istället för att hela tiden behöva känna sig malplacerad & som en oerhört duktig skådespelare. Excentrisk. Alltid varit.

Känner jag mig själv rätt skulle även detta kunna förbli ett ej avklarat inlägg eftersom röksuget börjar bli påtagligt, men jag besitter även en hel del envishet & egoism. Det är lätt att skriva om sig själv. Eller vänta.

Så.

Fick bli en cigarett ändå.

Så vad är det då som egentligen stör mig?

Min extremt dåliga koncentration, som nog skulle kunna jämföras med ett ADHD-barn med aggressionsbesvär & humörsvängningar, förutom att jag inte besitter den hyperaktivitet som återfinns hos dessa barn. Är jag dum i huvudet som aldrig kan finna ro nog att studera? Som aldrig någonsin kan sätta mig ner & skriva en bra uppsats, jag som ändock KAN hantera ordens förmåga ganska bra? Kan tycka att något är väldigt intressant men när det väl kommer till att sätta sig & skriva om det så. Finns inte orden. De är aldrig tillräckliga. Inspirationen finns inte. Aldrig tillräckligt motiverad. Aldrig koncentrerad nog.

Än en gång. Är jag dum i huvudet?

Nej.

Så många år av ångest över mitt egna jag & min oförmåga att fåtummenurrövensymptom & jag vet fortfarande inte. Allt jag vet är att jag inte är dum i  huvudet. Långt ifrån. I mitt funderande som pågått de senaste dagarna om huruvida jag bara är lite annorlunda, väldigt lat & en otroligt bra skådespelare, så är det en tanke som följt mig under hela tidens gång. Som jag nämnde så har jag försökt analysera mitt artonåriga liv i minsta detalj för att försöka komma underfund med minsta (eller största, beroende på hur man ser på det) bedrift, minsta sak som går att falla tillbaka på & säga att,

"det här har jag gjort som jag är stolt över"

& jag blev förvånad

över att jag inte blev förvånad

när jag insåg att jag nog aldrig någonsin

gjort någonting helhjärtat.

Aldrig någonsin avklarat något. Aldrig någonsin åstadkommit något stort/bra. Alltid till slut lagt mina projekt & mål på hyllan på grund av bristande tro på mig själv & koncentration & vaddetnuär.

Aldrig någonsin avslutat något, egentligen.

Vädur. Eller något annat.

Spelar JÄTTEroligt iphonespel i väntan på bussresa mot rötternas by & lyssnar på Moon Jam & känner mig lagom rastlös & trist-ess-ig.

Inte spenderat en helg hos moder på månader & därför är det kanske dags nu. Planerar för marknad imorgondag & hoppas på att fynda det ena & det andra. Vinterjacka & nya smycken till mina öron då de jag har inte matchar & jackan är en höstjacka/vårjacka & redan är för kall. I min väntan ringde bestivän & lockade fram skratt - han var på biltur på praktiktid, som uppdrag & det var ett jäkla ståhej för att han blev vinkad till av gula bilar (eller chaufförer till gula bilar såklart) som såg ut som hans egen. Högerstyrd postbil, körde han. & jag som inte kan göra annat än att skratta åt min bestis frustrationspanik genom rondell = inget bra stöd i paniksituationer. & så undrar jag om det är kodex att postbilschaufförer ska vinka till varandra, (busschaufförerna är ibland likadana?) som någon sorts hemlig broderskod. Vännen min som är så långt ifrån postutdelare man kan vara. Isåfall vill jag också bli postchaffis för att få vara del i något. Det är något att egentligen inte sträva efter tycker jag, eller i vissa sammanhang så är det såklart bra att tillhöra något men när etiketter ses framför människan bakom dem vill jag mest sätta på mig superstyltorna & hoppa av den här planeten. & ska fundera länge & noga på vad jag vill tillhöra för fack (konstfack skrivfack pappersark) då jag omvärderar drömmar just nu. Förvirrande tid för flickor som mig som inte besitter särskilt mycket världsvana, pengar eller självdisciplin. Om jag fick EN önskning just nu så hade jag önskat mig en magisk Aladdin-lampa ihållande en attraktiv magisk ande med TRE önskningar som tack för befrielsen. Hade varit sparsam med mina önskningar, & kanske lite just för att behålla honom som sällskap ett tag. Få honom att falla pladask för mina Jasminehöfter. Eller kanske är det då bättre att hitta sin egna lilla gatupojke. En ande (hur magisk den än är) kan bara se men inte röra.