Så börjar det igen. Hur jag varje gång jag skriver måste nämna något om att just skriva, positivt slash negativa saker om hur det känns speglas i redan första meningen och sedan försöker jag bygga upp något annat. Något annat än det som bara känns på ytan. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska börja, jag vet bara att jag måste, att jag behöver det. Det är känslan av olidlig rastlöshet som driver mig hit gång på gång, det har den gjort sedan barnsben. Nu är känslan annorlunda, jag har på något sätt lärt mig att finna ro i den, trots att den så ofta gör mig förbannad och ledsen, för att det är så himla omöjligt att nöja mig, mätta mitt hungrande inre. Fan, kan det inte bara bli lugnt någon gång?
Tydligen kan det inte det, eftersom jag gång på gång hamnar i samma ruta, hela tiden får försöka att hitta andra sätt att uttrycka mig på. I flera år tycktes jag vara ganska nöjd med att skriva. JAG BLIR JU FÖR I HELVETE RASTLÖS ÖVER DET JAG SKRIVER TILL OCH MED. Och så vill jag be huvudet hålla käften. Och så vet jag att det inte fungerar. Volymen höjs och jag hör ingenting.
Fucking helvetes jävla skit, det är den här rastlösheten som vill ha ihjäl mig. Inget annat. Har alltid varit så här. Och den slutar aldrig eka eka eka högre högre högre.
