Stannar uppe för sent på nätterna för att vänta. Jag väntar på något som aldrig kommer ske. Jag väntar på en återkomst. Vi möttes i en kris och vi avslutar det hela i en kris. Ett fall, en död, kanske två. Men hur kunde jag vara så dum? Jag gick ju på allt, allt, allt, även dina sanningar. Jag förvred dina sanningar till lögner och lurade mig själv.. Jag var bara så dum och blind och rädd. Kanske blev du mitt plåster på såren då jag var fallen för någon annan. Kanske var jag även ditt plåster. Något som snabbt ramlade av, ner på marken, lite trampad på. Lite hoppad på. Lite naken, lite rädd, lite dum och lite sårbar. Kanske gjorde jag inte ens ont att ta bort från din hud. Kanske gjorde jag inte ont i dig. Och visst, jag respekterar ju. Det har jag alltid gjort. Men jag blev dum dum dum dum dum dum dum och du såg inte. Hur kunde du inte se? Du såg ju, först. Rakt in. Rakt in i mig. Och jag föll, jag föll, jag föll för det. Ingen hade väl någonsin sett rakt in i mig. Och människor undrar och frågar och tittar konstigt på mig och jag, med en axelryckning  "det går över". Hahahahahahahahahahah. Jodå. Tillslut. Men allra mest minns jag hur jag kunde sitta i timtal och vänta. Precis som nu. Precis som om inget har förändrats och precis som om jag visste att allt var bra. Det gjorde mig inget, egentligen. Och sedan - Pling! Ojojojojoj. Svälj hjärtat igen. Svälj igen. Inget var väl så bra som de första sekunderna. Inget, absolut inget, kan mäta sig mot den magin - när jag smälte och flög och dog och levde mer än aldrig någonsin igen, om och om igen. Jo, för några sekunder så såg du mig, och inte den jag talat om att jag är. Inte den mask av ståltråd jag satt framför mitt ansikte. Rakt in.

Men såklart - verkligheten hinner alltid ikapp. Tillslut. Tillslut går allting över.